Brexit och nostalgin

Så har då Storbritannien valt att lämna EU. Därmed startar en utveckling med enbart negativ politisk dynamik. En olycka kommer sällan ensam.

En grundläggande orsak till detta elände är politisk nostalgi. ”We want our country back” sades det ofta från Brexit-sidan. Vi känner igen tongångarna från svensk debatt. Det talas om hur bra politikerna var på Olof Palmes tid, med Palme själv som främsta exempel. Ofta tas det som självklart vilken fantastisk välfärd vi hade på 70-talet, innan borgarna kom och monterade ner alltihop. Trams från början till slut. I backspegeln tycks världen alltid vara rosaskimrande. På radion morgonen efter omröstningen hördes en britt säga att innan de gick med i EU hade alla jobb och bostad, sedan gick allt utför.

En så kallad exit poll refererad i New Statesman visar att de unga röstade för att stanna i EU, medan de äldre röstade för Brexit. Det har talats mycket om immigration som dominerande fråga i omröstningen, men det tror jag är att förväxla orsak och verkan. Den grundläggande orsaken till att det gick fel är att alltför många valde nostalgi framför framtidstro. Invandringen sågs som en del av utvecklingens negativa aspekter, en av många andra.

Progressiva politiker måste nu ställa sig frågan: Vad kan göras för att övertyga fler människor om att framtiden ligger i utveckling, inte i tillbakablickar? Det betyder att hittillsvarande projekt måste granskas kritiskt. Efter ett fiasko finns det anledning att fundera på vad som gått fel. Göra obduktion, om man så vill.
Fortsätt läsa ”Brexit och nostalgin”

Varför lider Stockholms liberaler av almsjukan?

Det brukar sägas att liberaler har en i grunden positiv inställning till utveckling. Att vi har en tro på att samhället kan och ska förändras, och att det kan ske i en riktning som innebär förbättringar för människorna. Att ordet ”liberal” hör naturligare ihop med ordet ”progressiv” än med ”konservativ”.

Hur kommer det sig då att många liberaler i storstaden Stockholm, främst i Folkpartiet, har en sådan tydligt konservativ, för att inte säga reaktionär, hållning till stadsbyggnadsfrågor? En inställning som jag skulle vilja benämna den politiska almsjukan.
Fortsätt läsa ”Varför lider Stockholms liberaler av almsjukan?”

Lena Andersson svarar: Följ Poppers tankestrukturer

Följande text av Lena Andersson är ett svar på ett tidigare inlägg och publiceras med tillåtelse. Länkar till alla inlägg finns längst ner på sidan.

Hej Per,

Jag tror att du går för hårt fram med psykologiseringen när du talar om att jag har en dold agenda. Jag har en öppen agenda tycks det mig och är djupt och beständigt intresserad av frågan om hur man ska förhålla sig till essensbegreppet och -konceptet. Det beror inte på studier av Ayn Rand (i så fall mer av Russell) utan snarare på studier av resterna och avlagringarna efter Foucaults och Butlers intellektuella framfart, som jag har försökt ta del av och till små delar anamma.

De är intressanta därför att allt de säger inte är förkastligt, somligt är ytterst fruktbart, men i väldigt små doser, mer som ett perspektiv på vissa fenomen. De har gjort viktiga bidrag men deras avvisande av kategorier, essenser och alla former av natur (människans natur etc) leder till och utgör den kategoriupplösning som blir deras kritik av upplysningen. Jag tror dessutom inte att det är nödvändigt för att ha deras blick på vissa diskurser. Jag tror heller inte att Popper hade helt behövt avvisa essensbegreppet för att vara progressivist.
Fortsätt läsa ”Lena Andersson svarar: Följ Poppers tankestrukturer”

Lena Anderssons dolda agenda om Popper och postmodernismen

Lena Andersson skriver i Dagens Nyheter 2 jan 2015 om den liberale filosofen Karl Popper med anledning av att det är 70 år sedan hans centrala verk inom politisk filosofi, Det öppna samhället och dess fiender, gavs ut. Jag kommenterade detta verk i ett inlägg 2 dec 2014. Andersson är positiv till mycket i Poppers resonemang, vilket är gott så, och inget att kommentera.

Låt mig istället fokusera på hennes centrala påstående, att Poppers tänkande har mycket gemensamt med de postmoderna tankar som bland annat i form av identitetspolitik och allmän moralisk relativism har hemsökt den västerländska debatten. Andersson förde fram samma tes på ett seminarium 4 dec 2014, men i min kommentar om det så valde jag att utelämna detta, eftersom jag betraktade det som såpass apart att det inte förtjänade uppmärksamhet. Men när nu Andersson gör stort nummer av det i en kolumn i DN så tvingas jag ta itu med det.

Lena Anderssons påstående är nämligen falskt. Inte vad gäller postmodernismens skadlighet, där träffar hon rätt. Det är hennes utpekande av Popper som en tidig postmodernist som är helt bort i tok.
Fortsätt läsa ”Lena Anderssons dolda agenda om Popper och postmodernismen”

Världens kris – vänsterns lösningar: Oväntat intressant

Antologin Världens kris – vänsterns lösningar, redigerad av Katrine Kielos och Jesper Bengtsson, handlar om idépolitiken i efterdyningarna av finanskrisen. Fokus ligger på den i vid mening socialdemokratiska internationella debatten. Boken är oväntat intressant även för en liberal, och flera av essäerna i den förtjänar att ge inspiration till den liberala idédebatten.

Jag skriver ”oväntat”, eftersom jag tidigare har läst Katrine Kielos bok Det enda könet och inte blivit speciellt imponerad. Men de artiklar som Kielos och Bengtsson har ställt samman innehåller mycket av det jag saknade i Kielos egen bok, nämligen (för att citera mig själv) ”resonemang om hur vi ska analysera samhället och dess problem, i syfte att formulera en progressiv politik”.

Ett påfallande drag hos de flesta (men inte alla) bidragen till antologin är önskan att föra fram utkast till reformförslag som har en realistisk möjlighet att kunna genomföras. Det är mycket uppmuntrande.
Fortsätt läsa ”Världens kris – vänsterns lösningar: Oväntat intressant”

Per Svensson: Därför hatar alla liberaler. Och därför har alla fel.

Per Svensson, journalist och tidigare kulturchef på Expressen, har författat en hybrid mellan en stridsskrift och en idéhistorisk betraktelse. Han granskar och bemöter liberalismens kritiker, samtidigt som han vill formulera liberalismens uppgift. Boken publicerades nyligen av Liberal Debatt. Den är intressant och läsvärd, men den blottlägger också, enligt min mening, en svaghet hos dagens liberalism.

Svensson skrift har redan kommenterats två gånger (!) på Dagens Nyheters ledarsida: Johannes Åman (20 feb 2014) och Susanna Birgersson (16 mars 2014) diskuterar främst Svenssons granskning av antiliberalismen. Låt mig därför här fokusera på det andra av Svenssons teman: Vad är liberalism, och vad har den för uppgift?
Fortsätt läsa ”Per Svensson: Därför hatar alla liberaler. Och därför har alla fel.”