Jonathan Nott: Mahlers tredje symfoni

Sveriges Radios Symfoniorkester spelade 8 november 2013 Gustav Mahlers tredje symfoni under ledning av Jonathan Nott. Ett framförande präglat av säkerhet, tydliga linjer och träffsäkra tempoval.

Kvällens solist var Susanne Resmark, alt, som förtjänar att bli en större stjärna. Hennes röst är underbart mörk och varm. Bland soloinsatserna från orkestern står trombonisten framför de övriga. Tyvärr har jag inte hans namn, men hans insats hade en underbar ton. Även det avlägsna posthornet hade ett varmt och klart sound, medan valthornen tyvärr råkade ut för ett par skönhetsfläckar i ett annars gott framförande. De vokala insatserna från damerna i Radiokören och Adolf Fredriks Gosskör var alldeles utmärkta.

Den första satsen, som är den mest komplexa, framfördes på ett imponerande sätt. Nott styrde med säker hand. Möjligen för säker: det finns vissa övergångar i Mahlers musik som känns som att kaos och kollaps ligger nära, men dessa blev nästan litet för tydliga och genomlysta i Notts tolkning.

Den sista satsen präglades av ett ovanligt långsamt tempo, men utan att tappa gnistan. Där lyckades Nott ta ut svängarna. När de pampiga sluttonerna förklingat svarade publiken med en lång och varm applåd. Bara att instämma.

Daniel Harding: Mahler på riktigt

Den 8 mars 2013 framförde Daniel Harding och Sveriges Radios Symfoniorkester Gustav Mahlers symfoni nummer 5, den som innehåller det från Viscontis film Döden i Venedig berömda adagiettot (fjärde satsen).

Harding är som fisken i vattnet med den senromantiska musiken. De svåra växlingarna i den andra satsen mejslas fram med suverän självklarhet. Adagiettot framförs med en solid ton i stråkarna, men det är först i den andra halvan av det som Harding tar ut svängarna genom att nästan stanna i steget, för att sedan skarvlöst glida vidare.

Ett framförande på högsta nivå. Soloinsatserna av trumpet, horn och harpa var på högsta nivå, och fick välförtjänta ovationer av publiken.

Tveksamt om det finns några biljetter till lördagens konsert av samma verk, men det är värt ett försök. Måste höras. Denna konserten spelades in för senare sändning i P2, kolla in det.

Daniel Harding levererar igen

Daniel Harding levererade återigen en musikalisk fullträff den 22 feb 2013 i Berwaldhallen. Sveriges Radios Symfoniorkester spelade under hans ledning Asyla av Thomas Adès och Ein Heldenleben av Richard Strauss.

Adès verk är ett komplext orkesterstycke med extrema krav på precision i rytmer och insatser. Det technoinspirerade tredje segmentet kräver en närmast elektronisk krispighet som måste vara oerhört svårt att få en symfoniorkester att prestera, men det fixar Harding.

Strauss’ onekligen pretentiösa, men vackert ljudande, tonpoem kräver soloinsatser på topp, framförallt av förstaviolinen. Harding lockar fram ett självklart flyt i musiken.

För den som inte förstått det, så funderar jag på att bilda Daniel Harding fan club. Stockholm tycks ännu inte ha riktigt begripit vilken begåvning man har, för Berwaldhallen var inte utsåld. Vansinne! Visst, hallen ligger inte i City, men så jobbigt att ta sig dit är det faktiskt inte.

Daniel Harding dirigerar härnäst Kraus och Mahlers 5:e symfoni den 8 och 9 mars, därefter Birtwistle och Tjajkovskij 17 och 18 maj, sedan Hindemith och Britten 24 och 25 maj. Det är bara att köpa biljetter, pronto!

Daniel Harding: Don’t enjoy!

Daniel Harding dirigerade dagens konsert i Berwaldhallen med Radiosymfonikerna. Och det var en konsert som hade platsat på vilken internationell storscen som helst. Hardings märkliga uppmaning (se nedan) följdes verkligen inte.

Först ut var ett stycke av Jörg Widmann: Antiphon, som uruppfördes 2008, och som nu spelades in för CD av Radiosymfonikerna. Harding berättade att tonsättaren sagt till honom: ”This is the ugliest music I’ve written!”. Därav Hardings uppmaning ”Don’t enjoy!”. Och ett varningens ord var onekligen på sin plats. Ett mycket ”modernt” stycke med bara antydningar till längre melodiska slingor, med oerhört stor dynamik och tvära kast mellan det sköra och det brutala. Inget man nynnar direkt, men märkligt spännande.

Kvällens huvudnummer var Béla Bartóks opera Riddar Blåskäggs borg. Verket uppfördes konsertant med Elena Zhidkova (mezzosopran) och Gábor Bretz (bas) i rollerna. En konsert att minnas. Allt var i världsklass. Sångarna, framförallt Zhidkova, glänste. Hardings trollade fram en fantastisk insats av orkestern. Crescendot i operans mittparti kändes som en exploderande eldboll i ultrarapid. Det var helt enkelt enastående!

Stockholmarna tycks inte riktigt förstå att vi har en dirigent av världsklass. Det fanns en hel del tomma stolar. Hade exakt samma konsert givits i Berlin eller London hade den varit helt utsåld trots dubbelt så dyra biljetter. Nå, den publik som ändå var där gav framförandet en någorlunda OK applåd. Berwaldhallens publik brukar annars vara ganska slö med sitt gensvar efter framförandena (Konserthuspubliken är markant mer aktiv).

Så gå och hör Daniel Harding medan vi har honom här. Snart nog lär han byta spelplan till de större kulturmetropolerna. Om några dagar deltar han i ett konsertant uppförande av Puccinis Il Tabarro, och i februari dirigerar han verk av Richard Strauss och Thomas Adès, och i mars Mahlers femte symfoni.