Att lägga all skuld på Väst är moralisk rasism

Efter terrordåd vidtar alltid en diskussion om vems felet är. I vissa kretsar är det naturligt att rent rutinmässigt lägga skulden på Väst. Med Väst menas då den del av världen där liberalismen i bred mening är förhärskande, där demokrati och marknadsekonomi råder. De konflikter som utspelas i världen i allmänhet, och i Mellanöstern i synnerhet, sägs bero på den kolonialism, utsugning, krigföring och imperialism som Väst utövar. Alltså är skulden Västs.

Detta är ett mycket vanligt sätt att resonera på den politiska vänsterkanten. Vi har alla hört de som Salman Rushdie kallar ”the but brigade”, alltså de som inleder sina resonemang med frasen ”jovisst, terrorism är dåligt, men…”, varvid en lång räcka oförrätter utförda av Väst dras upp som förklaring.

Den vänster som deltar i skuldbeläggandet av västerlandet har dock ett problem: Vänstern har en i grunden positiv inställning till Upplysningens ideal och den franska revolutionens paroll ”Liberté, égalité, fraternité”. Vänsterns problem är att dess tes om Västs alltomfattande skuld innebär en risk för vad jag skulle vilja kalla moralisk rasism. Och rasism går inte ihop med Upplysningens ideal.
Fortsätt läsa ”Att lägga all skuld på Väst är moralisk rasism”

Invandring, tillit och samhällskontrakt

Bo Rothstein skriver mycket läsvärt om tillit och etnisk mångfald i Dagens Nyheter 1 nov 2015. Tillsammans med andra forskare vid Göteborgs universitet har 80.000 (!) personer i närmare 200 regioner i Europa intervjuats:

Vi kan visa att i regioner där rättfärdigheten hos myndigheterna uppfattas vara hög, där har en omfattande etnisk mångfald ingen negativ effekt på den sociala tilliten. Det är bara i regioner där befolkningen uppfattar korruptionen som hög och myndigheterna som orättfärdiga som en stor etnisk mångfald ger upphov till låg social tillit.

Låt oss lita på denna slutsats, även om ingen referens till primärpublikationen anges (om det nu finns någon sådan än?). Vad säger detta resultatet, och vad säger det inte?
Fortsätt läsa ”Invandring, tillit och samhällskontrakt”

Lidija Praizovic faller i den egna gropen

Skadeglädje är inte den noblaste av känslor, men ibland får man väl gotta sig? Lidija Praizovic, skribent på Aftonbladets kultursida, skriver 4 april 2014 om Yahya Hassans diktsamling:

Vad jag ställer mig tveksam till är att hon [Sarra Anaya, 24 mars 2014 i Rummet] menar att den definitiva erfarenhetsgränsen går mellan blattar med muslimsk bakgrund och blattar med kristen bakgrund. Slutsatsen blir att jag, som kommer från en kristen familj, inte borde blandat mig i Athena Farrokhzads och Yahya Hassans samtal.

Anaya tycker alltså att Praizovic, som tydligen har kristen bakgrund, ska hålla käften när invandrare med muslimsk bakgrund skriver poesi eller kritiserar densamma.

Enligt det synsättet beror alltså rätten att diskutera på vilken bakgrund man har. Att lyssna på vad någon säger är ointressant om personen har fel etikett. Argument, ställningstaganden, synpunkter, allt, skall bedömas utifrån härkomst.

Så ser ett antiliberalt, antihumanistiskt, ja, i grunden reaktionärt förhållningssätt ut. En slags intellektuell apartheid, som jag har kommenterat tidigare.

Jag skulle sympatisera med Praizovic när hon värjer sig mot detta trams, om det inte vore för det faktum att hon tidigare har ägnat sig åt exakt samma sak. I en recension 4 juli 2013 av Johanna Langhorsts bok Förortshat skrev Praizovic:
Fortsätt läsa ”Lidija Praizovic faller i den egna gropen”

Den sociala kompetensens tyranni och idioti

Dagens Nyheter rapporterar om ”Jakten på en perfekt anställd” (2 februari 2014). Det låter som en dålig kopia av ”Jakten på den vilda stenen”.

Artikeln bygger på en intervju med Anders Knutsson, som är psykolog och som har jobbat ”med att utveckla personlighetstester i över ett decennium” på företaget Assessio (vem hittar på dessa namn?). Inte helt oväntat tycker Knutsson att dylika tester är bra och viktiga, och de blir bara bättre och viktigare:
Fortsätt läsa ”Den sociala kompetensens tyranni och idioti”

Vem får säga något i dagens debatt?

Det finns ett intressant gemensamt tema i flera av de upphetsade debatter som pågår just nu: Vem får egentligen säga något?

Det första exemplet är Moa Matthis som 30 sept 2013 skriver i Dagens Nyheter om det hon kallar ”missionärspositionen” (oj, så fyndigt!) i svensk rasismdebatt:
Fortsätt läsa ”Vem får säga något i dagens debatt?”

Stefan Jonssons bittra reträtt

Stefan Jonsson avslutar 2 september 2013 sommarens debatt i Dagens Nyheter (och andra tidningar) om hederskultur. Det är i viktiga avseenden frågan om en reträtt. Den ståndpunkt som vi vanligen ser Jonsson förfäkta är den postkoloniala kritiska kulturteorins: Olika kulturer är bara olika, man ska inte värdera. Det inte är något speciellt med liberala värderingar, förutom att de är redskap för förtryck. Så även om i princip alla kulturer är lika mycket värda, så är ändå den västerländska sämst.

Men i Jonssons artikel så ser vi hur han inte längre förmår hävda denna ståndpunkt. Han vidgår existensen av olika typer av socialt förtryck grundat i kulturella förhållanden. Han medger att västerländska samhällen har ”sina främsta drag”. Han värderar alltså olika aspekter av ett samhälle, och finner att även västerlandet har positiva drag.
Fortsätt läsa ”Stefan Jonssons bittra reträtt”

Stefan Jonsson om hedersmord och ”situationen”

Kan någon hjälpa mig att reda ut vad Stefan Jonsson egentligen menar i sitt inlägg på DN Kultur 12 augusti 2013? Han jämför ”svenskt” våld (Stefan Jonssons citat-tecken) i form av hustrumisshandel med en ”kurdisk-svensk far” som slår ihjäl sin dotter:

I båda fallen spelar kulturell fostran och kulturella normer en roll, men inte större roll i det ena fallet än det andra, och inte heller större roll än sociala, ekonomiska, psykologiska, familjemässiga och andra orsaker. Den största orsaken är det som i kulturteorin brukar kallas ”situationen”.

Fortsätt läsa ”Stefan Jonsson om hedersmord och ”situationen””

Strukturell rasism: Har framsteg skett? Är framsteg möjliga?

Efter Jasenko Selimović artikel (DN 27 mars 2013) har debatten kommit att kretsa kring begreppet ”strukturell rasism”. Lawen Mohtadi intervjuar Selimović i Expressen 4 april 2013, och hennes utgångspunkt är att hon ”inte förstår vad han menar” när han, påstår Mohtadi, förnekar existensen av strukturell rasism i Sverige. Mohtadi tycks anse att den strukturella rasismen är ett uppenbart faktum.

Man kan notera att vare sig Selimović eller Jonas Hassen Khemiri (DN 13 mars 2013) använde begreppet ”strukturell rasism” i sina respektive artiklar. Det är något lurt här. Vad handlar detta om?
Fortsätt läsa ”Strukturell rasism: Har framsteg skett? Är framsteg möjliga?”