Brexit och nostalgin

Så har då Storbritannien valt att lämna EU. Därmed startar en utveckling med enbart negativ politisk dynamik. En olycka kommer sällan ensam.

En grundläggande orsak till detta elände är politisk nostalgi. ”We want our country back” sades det ofta från Brexit-sidan. Vi känner igen tongångarna från svensk debatt. Det talas om hur bra politikerna var på Olof Palmes tid, med Palme själv som främsta exempel. Ofta tas det som självklart vilken fantastisk välfärd vi hade på 70-talet, innan borgarna kom och monterade ner alltihop. Trams från början till slut. I backspegeln tycks världen alltid vara rosaskimrande. På radion morgonen efter omröstningen hördes en britt säga att innan de gick med i EU hade alla jobb och bostad, sedan gick allt utför.

En så kallad exit poll refererad i New Statesman visar att de unga röstade för att stanna i EU, medan de äldre röstade för Brexit. Det har talats mycket om immigration som dominerande fråga i omröstningen, men det tror jag är att förväxla orsak och verkan. Den grundläggande orsaken till att det gick fel är att alltför många valde nostalgi framför framtidstro. Invandringen sågs som en del av utvecklingens negativa aspekter, en av många andra.

Progressiva politiker måste nu ställa sig frågan: Vad kan göras för att övertyga fler människor om att framtiden ligger i utveckling, inte i tillbakablickar? Det betyder att hittillsvarande projekt måste granskas kritiskt. Efter ett fiasko finns det anledning att fundera på vad som gått fel. Göra obduktion, om man så vill.
Fortsätt läsa ”Brexit och nostalgin”

Isaiah Berlin om nationalismen

En essä i New York Review of Books 25 april 2013 av Mark Lilla om den liberale idéhistorikern Isaiah Berlin fångade mitt intresse. Berlin är kanske mest känd för sin diskussion av distinktionen mellan negativ och positiv frihet. Men minst lika intressant är det han har skrivit om upplysningsidéerna och reaktionerna mot dem.

Lilla återberättar historien om hur den unge filosofen Isaiah Berlin, i krigstjänst på brittiska ambassaden i Washington DC, under en lång flygning till London 1944 i ett obekvämt militärflyg, kommer till slutsatsen att hans påbörjade akademiska bana inom den analytiska filosofin inte var den rätta. Han ville ”veta mer vid slutet av sitt liv än i början”. Efter kriget sadlade han om och blev något som vi idag kallar idéhistoriker.

Det betraktades då som ett slags nerköp; historia var en sak, filosofi något annat. Och i Oxford var det självklart vad som stod högst i rang. Lilla skriver att när han idag läser om Berlins essäsamling Against the Current så framstår det som uppenbart att Berlin i själva verket aldrig övergav filosofin, och det är idag svårt att förstå att det inte var tydligt redan då. Idéhistoria var för Berlin filosofi med andra medel.
Fortsätt läsa ”Isaiah Berlin om nationalismen”

SD, fascismen och framtiden

I en pågående debatt om Sverigedemokraterna i Dagens Nyheter skriver journalisten Henrik Arnstad (15 nov):

Fascismen är i dag Sveriges enda framtidstroende politiska rörelse. SD tecknar i vackra färgar ett etniskt rensat, mytiskt och pånyttfött nationalistiskt Sverige inför väljarna. Jämför exempelvis med social­demokratins pessimistiska nostalgi. Det är därför fascismen går framåt i opinions­mätningarna.

Fortsätt läsa ”SD, fascismen och framtiden”