Wagner’s Parsifal: holier-than-thou

Attending the opera Parsifal by Richard Wagner at the Royal Opera in Stockholm on Monday March 28th 2016 was a joy. The singers, the orchestra, the cast and the staging were all wonderful.

However. There was a problem: The libretto. The story. The text.

To show what I mean, I have here collected all instances in the libretto in English where the words ”holy” and ”sacred” (German: ”heilig”) have been used to characterize something. The German libretto would yield essentially the same result.
Fortsätt läsa ”Wagner’s Parsifal: holier-than-thou”

Valkyrian i Berwaldhallen

Tredje akten av Wagners opera Valkyrian uppfördes i Berwaldhallen torsdag 5 dec 2013. En vokal och musikalisk fröjd! Daniel Harding dirigerade Sveriges Radios Symfoniorkester, och solister var Nina Stemme, Bryn Terfel och Ingela Brimberg, tillsammans med 8 valkyrior.

Som vanligt ser Harding till att hålla perfekta tempi, låter orkestern ljuda med stor klarhet i de mer lågmälda partierna, och med muskler när det ska tutas på. Brasset och stråkarna levererar en helt solid insats.

Terfels Wotan är en mäktig figur, vars stämma sannerligen är gudalik. Stemme, som i dagarna också sjunger Salome, låter lika bra som någonsin, och några spår av det hektiska schemat märks inte. Brimbergs Sieglinde matchar utan problem dessa sångargiganter, och jag inser att här är en operaartist som jag måste uppleva i en hel föreställning.

Uppförandet är konsertant, alltså utan sceneri. Men sångarna agerar ändå i en slags minimalistisk regi som ger det där litet extra, så att det närmar sig en riktig operaföreställning. Men det är självklart: Efter detta vill man egentligen se ”the real thing” med samma besättning artister.

Filosofen, Wagner och nazismen, del 2

Hans Ruin avslutar i Dagens Nyheter 4 nov 2013 den debatt han startade om Richard Wagners antisemitism och dess förhållande till nazismen. Under debatten har bland annat Ebba Witt-Brattström (DN 28 okt 2013) och Anders Carlberg (DN 29 okt 2013) skrivit intressant.

Till min tidigare kommentar, där jag jämförde Ruins inställning till Wagner med hur han skrivit om filosofen och nazisten Martin Heidegger, kan jag nu lägga en fundering över hur Ruin avslutar sin artikel:

Likväl framhärdar många i tanken att Parsifal som konstverk skulle stå fritt från allt detta, att dramat på något sätt skulle vara ”rent”. Kanske är det helt enkelt svårt att acceptera att musik som griper så starkt skulle kunna bära något ont, eller ens unket. Tonerna får liksom texterna att adlas. Men när de förklingat och berusningen släppt får man helt enkelt förlika sig med tanken att skönhet och grymhet kan uppträda i en och samma gestalt. Ja, att världen är just så tvetydig.

Tillåt mig göra en parafras av detta. Ruins resonemang får en extra dimension om man byter Heidegger mot Wagner.

Likväl framhärdar många i tanken att Heideggers filosofi skulle stå fritt från allt detta, att tänkandet på något sätt skulle vara ”rent”. Kanske är det helt enkelt svårt att acceptera att filosofi som fängslar så starkt skulle kunna bära något ont, eller ens unket. Texten får liksom tankarna att adlas. Men när de förklingat och berusningen släppt får man helt enkelt förlika sig med tanken att skönhet och grymhet kan uppträda i en och samma gestalt. Ja, att världen är just så tvetydig.

Filosofen, Wagner och nazismen

Hans Ruin, professor i filosofi vid Södertörns Högskola, funderar i Dagens Nyheter 17 okt 2013 om Wagners opera Parsifal egentligen borde spelas, med tanke på dess idémässiga barlast. Åtminstone bör publiken, “de som tar på sig finkläderna”, ha pluggat på om dess innebörd. I Parsifal ställs man nämligen inför den “europeiska fascismens och antisemitismens estetiskt förgyllda försångare”.

Jag tar för givet att Ruins analys av tematiken i Parsifal i huvudsak är korrekt. Men jag undrar vari skadan ligger om ett iscensättande av operan tilldelar det antisemitiska, det misogyna, en undanskymd roll, och söker en annan tolkning? Om den “maskering” som Ruin finner försåtlig i Christof Loys uppsättning istället snarare omskapar verket, renar det? Om symbolernas ursprungliga betydelse inte uppfattas av en naiv publik, har de likväl en inverkan på den medelst något slags undermedvetet känselorgan för ideologi?

Ruin reser frågan om man kan skilja verket från författaren. Går det att separera det goda i det ena från det onda i det andra? Han borde veta. Han har nyligen utkommit med boken “Frihet, ändlighet, historicitet”, en samling essäer om Martin Heidegger, en av 1900-talets mest inflytelserika filosofer. Heideggers tänkande har direkt eller indirekt influerat många av de så kallade postmoderna akademiker vars minsta gemensamma nämnare tycks vara kritiken mot upplysningstänkandet och den liberala demokratin, vilket Johan Lundbergs omdiskuterade bok “Ljusets fiender” handlar om.
Fortsätt läsa ”Filosofen, Wagner och nazismen”

Charlotte Engelkes: Wagner i kaleidoskopet

Charlotte Engelkes föreställning Very Wagnerian Night på Stockholmsoperan 1 mars 2013 var som ett kaleidoskop av fragment ur Richard Wagners operaverk. Engelkes performance blandar sång, dans, konst, installation, stand-up och mer därtill. Bitvis hysteriskt roligt, ibland eftertänksamt.

Första halvan av föreställningen står Engelkes ensam på scenen och åskådliggör dråpligt vilken barock figur som pådyvlats den kvinnliga huvudrollen Senta i Den flygande holländaren. Samma öde röner Isoldes roll i Tristan och Isolde. På något sätt överlever Wagners operakonst denna dissektion. Höjdpunkten är Engelkes brottning med en resväska, och därefter torrsim på densamma, medan Isoldes slutaria Liebestod strömmar ur högtalarna. Magnifikt.

Den andra halvan tar sig an Ringen-cykeln, mer specifikt Siegfried. I rollen som hjälten ser vi Lindy Larsson, som bidrar till en mer mörk och faktiskt tragisk återberättelse av sagan. Wagner är inte lika framträdande, utan här får föreställningen en egen tyngd.

Die Walküre på Staatsoper Berlin

Den 14 oktober gavs Die Walküre (Valkyrian) av Richard Wagner på Staatsoper Berlin, för tillfället spelandes i Schiller Theater medan renoveringen av operan vid Unter den Linden pågår.

Daniel Barenboim dirigerade Staatskapelle i en musikaliskt helgjuten föreställning. Inledningsfraserna med stråkarnas dynamiska stormvind satte nivån. Sångarlaget var det bästa jag hört, också i jämförelse med den föreställning av Die Walküre som vi såg på The Metropolitan Opera i New York 2005. Det är kanske orättvist att lyfta fram någon särskild sångare, men det var något extra med Waltraud Meier i rollen som Sieglinde. Hon sjunger med fantastisk lyster, och agerar helt övertygande på scenen.

Uppsättningen hade urpremiär 2010 på La Scala i Milano, och är väl kanske inte mer än OK. Förvisso bättre än Stockholmsoperans senaste Ringen-cykel, men det säger tyvärr inte så mycket. Strunt samma: det var verkligen värt pengarna!