Alexander Dugins ideologi är antiliberalism

Alexander Dugin intervjuas i Dagens Nyheter 4 februari 2017 av Dagens Nyheters Michael Winiarski. Dugin är en rysk ideolog, intellektuell, aktivist, rådgivare åt makthavare i Kreml och global nätverksbyggare med olika högerextrema rörelser. Han har ett projekt. Han vill utarbeta den så kallade fjärde politiska teorin, eller 4PT som han förkortar den, vilket kan verka litet komiskt. Men det är det inte. Det handlar nämligen om en ny variant av fascism. Den skiljer sig från den gamla fascismen främst därigenom att den inte har så värst mycket av egna ideal. Det handlar inte om att den är för något, snarare är den mot. Det är liberalismen som är dess allt överskuggande fiende.

Det finns flera skäl att granska Alexander Dugins tänkande. Hans ambition att påverka de ryska makthavarna är ett. Vissa tongivande ryska kretsar har haft så nära kontakt med Dugin att åtminstone en del av hans tankar har blivit allmängods. Hans strävan att bygga nätverk i Europa och annorstädes är en annan. En ytterligare anledning är den tystnad varmed den svenska kulturdebatten behandlat Dugin. Man kunde tro att en tänkare som så tydligt försöker påverka skeendet i Ryssland, Europa och världen skulle röna något intresse från exempelvis kulturskribenter, idéhistoriker eller filosofer i Sverige. Men nej, de tycks ha andra saker för sig. Det är en tröst att det ändå finns åtminstone en svensk journalist som håller koll på Dugin.
Fortsätt läsa ”Alexander Dugins ideologi är antiliberalism”

I väntan på USA:s presidentval: Historiens skörhet

Jag skriver detta i väntan på att USA:s presidentval skall avslutas. Inga resultat föreligger än. Jag vill försöka fånga den stämning som råder: en isande känsla av hur skör historien är. Som när man ser ett glas falla mot golvet. Går det sönder? Kommer det att hålla?

När man ser tillbaka på gångna händelser inbillar man sig gärna att det fanns långa linjer med i någon mening logiska sammanhang och skeenden. Historieböckerna förklarar trenderna, utvecklingen. Men en dag som denna, när valet av president för västvärldens ledande nation tycks bestämmas av några email på en gudsförgäten server, eller några sexistiska uttalanden som råkade spelas in, då lyser logiken och sammanhangen med sin frånvaro. Allt kan verkligen gå åt pepparn. Och orsakerna kan vara så fåniga att man hör hånskratten från historiens demoner.
Fortsätt läsa ”I väntan på USA:s presidentval: Historiens skörhet”

Jodå, Sverigedemokraterna är nyfascister

Veckans diskussionsämne är givet: Är Sverigedemokraterna att betrakta som nyfascister eller inte? Låt mig granska några av argumenten och ståndpunkterna.

Ett första påpekande: Etiketten ifråga är ”nyfascism”. Inte ”fascism”. Ingen har hävdat att SD är en fotostatkopia av den italienska 1930-talsrörelsen. Med beteckningen ”nyfascism” menas att det finns tillräcklig grund för att påstå att SD:s tänkande ingår i samma tradition som Mussolinis fascism, eller för den delen Hitlers nationalsocialism. Det handlar om tankelinjer, inte förekomst av olika yttre attribut.
Fortsätt läsa ”Jodå, Sverigedemokraterna är nyfascister”

Putins sändebud om russofobi: Så ser hotet ut

Vladimir Putins ”personliga sändebud” (vad nu det innebär) Sergej Markov säger i Svenska Dagbladet 8 juni 2014 att:

Fem, sex länder ligger i täten när det gäller russofobin i Europa: Sverige, Polen de baltiska länderna och Finland. I Sveriges och Polens fall kan rysshatet förklaras med gamla stormaktskomplex, i Lettlands och Estlands med att det har blivit ett politiskt instrument. Russofobin i Finland är däremot oförklarlig, Finland har ju bara vunnit ekonomiskt på handeln med Ryssland. Av allt att döma är det Sverige och de baltiska länderna som har påverkat Finland […]

Vad ska man egentligen säga om detta fyrverkeri av geopolitiska hallucinationer? Man kan skratta åt eländet, men det är att missa poängen. Vad det handlar om är hot.

Det finns gamla rysk-sovjetiska propagandatraditioner som känns igen i Markovs uttalanden. En sådan tradition är att komma med så befängda anklagelser att ens ett försök att bemöta dem innebär ett slags erkännande att grunden för dom är relevant. Att den arena som de kan sägas utforma är reell, i någon mening. Detta gäller ”förklaringen” om att Sveriges och Polens ”russofobi” grundas i gamla stormaktskomplex. Att ens börja diskutera i termer av flera hundra år gamla episoder i svensk och polsk historia innebär att man erkänner sådana resonemang som rimliga. Detsamma gäller de närmast groteska resonemangen om de anledningar som Estland, Lettland och Finland kan ha för att betrakta Rysslands agerande med viss skepsis.

En annan gammal tradition är att helt enkelt spegelvända den kritik som andra riktar mot det ryska agerandet. Anklagas den ryska sidan för valfusk, som i Krim, så skickar man tillbaka anklagelsen med vändande post, den här gången i form av likalydande anklagelser om valfusk i presidentvalet i Ukraina.

Det skrämmande med denna sortens absurditeter är att det förmodligen är egalt huruvida sändebudet (eller Putin) tror på dom eller inte.

Om han inte tror på dem själv, så levererar han dem för att han vill visa att han har makt att ljuga utan att rodna. Signalen är: Vi är beredda att säga vad tusan som helst för att nå våra mål. Vi ljuger och hotar exakt hur mycket vi vill. Och vi struntar i om ni tror oss eller inte, det räcker att vi påstår det.

Om däremot den ryska ledningen tror på dessa galenskaper, då är de förmodligen också galna nog att riskera det tredje världskrig som sändebudet själv pratar om:

Markov varnar för följderna om Ryssland trängs in i ett hörn.

– Antisemitismen startade andra världskriget, russofobin kan starta ett tredje.

Man kan uttrycka det så att den ryska ledningen vill att vi ska bli så rädda för Ryssland att vi inte längre ska känna ”russofobi”.

Toomas Hendrik Ilves om Sverige, Estland och Ukraina

Ukraina-krisen har blottlagt gamla konfliktytor i den svenska debatten. Den gamla så kallade tredje ståndpunkten har återuppstått i form av inpass från bland annat socialdemokraterna Göran Greider och Ulf Bjereld, som hävdar att EU och Ryssland är lika skyldiga till Ukrainakrisen. Kommunisten och chefen för Aftonbladets kulturredaktion Åsa Linderborg har velat beslå Ukrainas självständighetskämpar med fascism, och samtidigt urskulda Rysslands agerande.

Allt detta ekar ihåligt efter den senaste tidens händelser, där Rysslands invasion av Krim, destabiliseringen i östra Ukraina, presidentvalet i Ukraina och EU-valet har gjort det besvärligt för tredje-ståndpunktarna. Vi har inte hört så mycket från Greider, Bjereld eller Linderborg på den senaste tiden i dessa frågor. Man kan däremot med stor behållning läsa Timothy Snyders analys i Dagens Nyheter 27 maj 2014, med rubriken ”Ukraina har svaret på EU:s kris”.

Estlands president Toomas Hendrik Ilves intervjuades i Dagens Nyheters lördagsbilaga av Philip Teir (prenumeration krävs förmodligen för åtkomst) 24 maj 2014, och påminner om ett besläktat trist tema i den svenska närtidshistorien: den svenska inställningen till Baltikum under Sovjet.

Ilves egen pappa var socialdemokrat. Jag frågar om Olof Palme var en figur hemma hos familjen.

– Vi diskuterade honom. Men det var egentligen senare, när vi flyttat till USA. Min far hade en socialdemokratisk syn, han var vänster om mitten. Den sociala biten av svensk socialdemokrati sympatiserade han med, men han uppskattade verkligen inte Palmes attityd till de ockuperade baltiska staterna.

Ilves nämner Sveriges utrikesminister Sten Anderssons kontroversiella uttalande 1989, där han inför en grupp journalister påstod att de baltiska länderna tekniskt sett inte var ockuperade.

– Jag kallar det ”The Olof Palme school of human rights”. Reaktionen på brott mot mänskliga rättigheter står i direkt proportion till avståndet från Stockholm. Förtryck och massmord i de baltiska länderna störde ingen, men skedde det i Chile reagerade man.

Enligt Ilves är förklaringen till den doktrinen ”ganska uppenbar”.

– Man kritiserade inte ryssarna, man hade för mycket att förlora. Det var moraliskt förkastligt, och det var märkligt att se att det här pågick ända fram till 80-talet. Jag säger naturligtvis inte att det som skedde i Chile var bra, men samtidigt som man kritiserade Chile reste man till Lettland och klädde sig i röd pionjärscarf, säger han.

Jag kan intyga att det Sten Andersson sa 1989 inte har förlåtits honom av de i Sverige som har baltiska rötter. Det engagemang som bland annat Göran Persson visade för de baltiska staterna under 1990-talet har visserligen dämpat bitterheten efter Sten Andersson svek, men när Greider och Bjereld börjar yra om åsiktsmässig neutralitet, då petar man i ett gammalt sår.

I dagarna har Ryssland låtit meddela (Dagens Nyheter 31 maj 2014)

[…] att ett svenskt eller finskt Nato-medlemskap skulle ge upphov till ”farliga, negativa förändringar” i regionen.

Det ryska utrikesdepartementet använder sig av följande hot:

[…] den nordisk-baltiska regionen ”traditionellt sett kännetecknats av låga militära och politiska spänningar”, men att Ryssland också har ”ett ansvar att skydda sina landsmän och deras kultur” – framförallt i de baltiska staterna

Alltså: Om Sverige och Finland går med i Nato kommer Ryssland att vilja ”beskydda” ”sina landsmän” i de baltiska staterna.

Vilket i sig är ett argument för Sverige och Finland att gå med i Nato. Vi måste se till att bidra till skyddet i vår del av världen mot den ryska aggressionen. Baltikum har redan dragit de korrekta slutsatserna av detta. Det är dags att vi också gör det.

Efterlysning: De svenska intellektuella om Ryssland?

Jag undrar: Var har de svenska intellektuella tagit vägen när det gäller debatten om Ryssland? Jag försöker följa med i vad som skrivs i bland annat Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Aftonbladet och Expressen. Men i stort sett alla inlägg skrivna av svenska debattörer har undvikit elefanten i rummet: Är Ryssland på väg att bli en nyfascistisk stat? Eller har den kanske redan blivit det?

På Dagens Nyheters kultursida har man publicerat ett antal tunga artiklar av Timothy Snyder och Anne Applebaum. Expressen har publicerat Sofi Oksanen med anledning av Ukrainakrisen. Gott så.

Jag har noterat följande: Inte i någon tidning har jag hittat ett seriöst menat försök till analys av vad som sker i Ryssland, skriven av någon svensk intellektuell. Är inte detta ytterst märkligt?
Fortsätt läsa ”Efterlysning: De svenska intellektuella om Ryssland?”

Revolution: allt flyter

En revolution är en process där maktförhållanden som tidigare var fasta plötsligt blir flytande. För att låna en term från fysiken, när den politiska materian genomgår en fasövergång, som när is smälter och blir flytande vatten. Scenförändringen i Ukraina under det senaste dygnet 22 februari 2014 är ett sådant exempel.

De halvt ordnade förhandlingar och uppgörelser som tidigare såg ut som en möjlig väg till att trappa ner krisen, har nu blivit överspelade av händelseutvecklingen. President Viktor Janukovytj har blivit avsatt och flytt Kiev. Oppositionsledarna har till stor del blivit desavouerade av de demonstrerande på Majdan. Det enda som i skrivande stund är klart är att allt är oklart. Allt flyter.

På radion hör jag reportrar som noterar att det är tyst från EU:s håll, och med viss skadeglädje konstaterar att EU ”inte har koll”. Nehej, men det kanske herrarna reportrar har? Sanningen är den att ingen, vare sig i Bryssel, Kiev, Moskva, Washington eller Stockholm kan veta var detta ska ta vägen.

Man kan i alla fall konstatera att Vladimir Putins politik att hetsa Janukovytj till att eskalera våldet genom att sätta in krypskyttar mot demonstranterna har misslyckats. Det är ett, åtminstone tillfälligt, tacknämligt fiasko för våldet som politisk metod. Det ska bli intressant att se om vi får veta mer om vilka dessa krypskyttar egentligen var. Kan de ha varit ryska elitförband som skickats ut att utföra sådant de ukrainska soldaterna inte ville göra?

Värderingen av en revolution beror självklart på vilka de faktiska konsekvenserna blir, vilket vi idag inte vet något om. Men synen på en revolution beror också på hur man ser på dess orsaker. I fallet Ukraina kommer striden om den historiska tolkningen att handla dels om Rysslands och EU:s roll, dels om vilka samhällsförhållanden och krafter som gav upphov till den.

På Aftonbladets kultursida har man bestämt sig för en viss ansats. Martin Aagard skriver 21 feb 2014:

Dagens maktkamp utspelas i ett vakuum som framkallats av en stor ekonomisk kris. En kris som i sin tur orsakats av två decenniers korrupt och knappt reglerad roffarkapitalism.

I denna historieskrivningen ses krisen som orsakad av kapitalismen. Kommunismen figurerar inte i denna bilden. Inte så konstigt kanske, med tanke på att Aftonbladets kulturredaktion leds av en kommunist, Åsa Linderborg. Då är det förmodligen orimligt att förvänta sig en analys som tar på allvar de maktstrukturer som har sina rötter i det kommunistiska systemet. Små grupper av före detta apparatchiks som har dumpat den ideologiska överbyggnaden i form av slagord om jämlikhet och frihet, för att koncentrera sig på det viktiga, nämligen maktinnehav och självberikning.

Den radioaktiva slaggen i Tjernobyl har man hjälpligt lyckats isolera från omvärlden. Men den giftiga arvet från Sovjetkommunismen tycks ha mycket lång halveringstid, och man har inte lyckats kapsla in den.

Ingen kan idag veta om Ukrainas revolution kommer att leda till att man anträder vägen mot en demokratisk och kapitalistisk normalitet. Det finns en chans. Men dessvärre finns det andra tänkbara scenarier.

Splittringen mellan östra och västra Ukraina, och konflikten mellan den ryska folkgruppen och ukrainska nationalister kan leda till en uppdelning av landet och etniska rensningar av ett slag som vi känner igen från forna Jugoslavien. EU har mycket begränsade medel att motverka en sådan katastrofal utveckling, men varje möjlighet måste utforskas.

Men strålkastarljuset måste riktas mot Ryssland. Vill Putin se en uppdelning av Ukraina, med allt vad det skulle innebära? Om svaret är ja, så vet vi var det moraliska ansvaret ligger.