Trumpismo: vad bör göras?

I proteststormarna mot president Donald Trump eller mot Moderaternas förebådade samtal med Sverigedemokraterna är det en viktig fråga som riskerar att försvinna. Nämligen: Hur ska fler väljare övertygas om att rösta på något annat än Trump eller Sverigedemokraterna?

För kampen mot populismen kan ju inte ha som mål att genomföra de mest spektakulära demonstrationerna, eller att formulera de mest dräpande formuleringarna. Det primära målet måste vara att i nästa val vinna stöd för en annan politik. Protester och fördömanden är medel för det målet, och måste bedömas efter hur effektiva de är.

Timothy Garton Ash skriver om bland annat detta i New York Review of Books 19 januari 2017. Han avslutar med en viktig insikt:

Vi behöver tänka om

Västvärldens liberala ordning har stora problem. Det torde stå klart efter finanskrisen 2008, flyktingkatastrofen, de illiberala framgångarna i Ryssland, Ungern, Polen och Turkiet, främlingsfientlig populism i många länder, Brexit och senast Donald Trumps seger i USA:s presidentval. Varför hände allt detta? Hur ska utvecklingen kunna vändas? För att kunna finna vägar framåt måste vi analysera vad som gått fel. Man kan inte längre låtsas som att problemen skulle försvinna bara vi var litet mer ståndaktiga.

Här vill jag diskutera utifrån Maciej Zarembas artikel i Dagens Nyheter Kultur 13 november 2016.

Per Altenberg, det öppna samhället och liberalernas blinda fläck

Per Altenberg skriver en intressant artikel ”Dags att inse faktum: Striden står inte mellan höger och vänster” i Liberal Debatt 3/2016. Det ligger mycket i hans resonemang, men där finns en blind fläck som leder till en politiskt impotent slutsats. Låt mig förklara.

Kan liberaler förstå sverigedemokrater?

Ska politiker försöka förstå de människor man vill ha som väljare?

Svaret på denna fråga borde självklart vara ”ja”, eller hur? Men ibland undrar jag. Med tanke på det sätt som många liberaler och andra politiker argumenterar, så kan man tvivla på om de verkligen på allvar har funderat på hur dagens sverigedemokratiska sympatisörer tänker. Och om de inte har gjort det, hur ska de då kunna vinna tillbaka dessa väljare?

Visserligen kan man följa den gamle folkpartistiske politikern Hadar Cars i dennes berömda utbrott på ett torgmöte på 1980-talet mot en envist tjatande invandringskritisk person: ”Folkpartiet vill inte ha din röst!” Det är en fullt rimlig hållning. Det finns ingen skyldighet för ett parti att fjäska för alla väljare.

Men det kanske finns några väljare bland de ungefär 18% som idag ämnar rösta på Sverigedemokraterna som Liberalerna eller andra vill vinna tillbaka? Då måste man ha en förståelse för hur dessa väljare resonerar.

Invandring, tillit och samhällskontrakt

Bo Rothstein skriver mycket läsvärt om tillit och etnisk mångfald i Dagens Nyheter 1 nov 2015. Tillsammans med andra forskare vid Göteborgs universitet har 80.000 (!) personer i närmare 200 regioner i Europa intervjuats:

Vi kan visa att i regioner där rättfärdigheten hos myndigheterna uppfattas vara hög, där har en omfattande etnisk mångfald ingen negativ effekt på den sociala tilliten. Det är bara i regioner där befolkningen uppfattar korruptionen som hög och myndigheterna som orättfärdiga som en stor etnisk mångfald ger upphov till låg social tillit.

Låt oss lita på denna slutsats, även om ingen referens till primärpublikationen anges (om det nu finns någon sådan än?). Vad säger detta resultatet, och vad säger det inte?

Ola Larsmo om liberalismen och Sverigedemokraterna: rätt men fel

Ola Larsmo skriver bra om liberalismen och Sverigedemokraterna i Dagens Nyheter 18 augusti 2015. Men det räcker tyvärr inte. Hans slutsats är misslyckad.

Larsmo har fått bättre ordning på tänkandet sedan inlägget 4 dec 2014 om SD och budgetkrisen i riksdagen (se min kommentar här). Det kan bero på att han den här gången lutar sig mot en utmärkt ledare skriven av Håkan Holmberg 15 aug 2015 i UNT.

Ida Ölmedal snedtänder om plikt, moral och konsekvens

Ida Ölmedal reagerar mot diskussionen om plikt i samhället (Expressen 2 aug 2015). Tyvärr gör hon det på ett sätt som är alltför vanligt i dagens debatt. Hon tycks förväxla sarkasmer, halvlögner och vridna tolkningar med argument. Men under retoriksmeten finns en intressant synpunkt som förtjänar diskussion.

Kravchock!

Ibland lossnar det rejält. Som detta med att ställa krav. Plötsligt ska alla göra det. Nåja, kanske inte riktigt alla, men nästan. Senast ut är Gustav Fridolin, som i Expressen 11 juni 2015 skapar kravchock genom att ställa krav på elever och deras föräldrar.

Som jag tidigare påpekat så råder viss konflikt på Aftonbladet om dessa frågor. Den manifesterade sig samma dag på Twitter där Daniel Swedin och Eric Rosén hade olika syn på kravchocken. Till saken hör att det var Eric Rosén på Politism (som ”är ett initiativ från Aftonbladets politiska chefredaktör”) som tyckte illa om Stefan Löfvens uttalande tidigare, vilket jag kommenterade här.

Karin Pettersson vill ha kakan och äta den

Karin Pettersson, chef för ledarredaktion på Aftonbladet, försöker både ha kakan och äta den. Hon vill hylla den gamla socialdemokratiska devisen ”kräv din rätt, gör din plikt”, samtidigt som hon vill kritisera när andra tillämpar den. I en krönika 9 juni 2015 attackerar hon bland annat Birgitta Ohlsson för att hon vill ställa krav.

Pettersson hävdar att det råder slagsida vad gäller skyldigheter gentemot rättigheter. Idag handlar debatten för mycket om krav, anser hon.

Just nu har vi en politisk diskussion som i stor ­utsträckning går ut på att människor högt upp på samhällsstegen kräver av andra längre ner att de ska skärpa sig.
[…]
Att ställa krav kan vara att bry sig. Men bara om kraven kommer med rättigheter och gäller åt båda håll.

Jag tror inte Pettersson är så korkad att hon tror att exempelvis Birgitta Ohlsson enbart vill se mer skyldigheter och krav på medborgarna. Det handlar snarare om retorik i syfte att styra upp en debatt som riskerar att gå väldigt fel för Socialdemokraterna.

Samhällskontraktet som vinnande politisk strategi

Birgitta Ohlsson, ex-minister, FP-politiker, ofta omtalad som möjlig framtida FP-ledare, skriver utmärkt om samhällskontraktet på Dagens Nyheters Kultursida 2 juni 2015. Hon tar avstamp i den artikel som Svala Firus, psykolog på Arbetsförmedlingen, skrev i Expressen 27 maj 2015 om vissa ungdomars attityd till jobb och jobbsökande. Firus skriver:

Mitt syfte är att påvisa att vissa ungdomar endast är inställda på vad de uppfattar som sina ”rättigheter”, nämligen att ”få” ett roligt arbete med bra lön utan större egen ansträngning.

Förmågan att stå ut med ointressanta arbetsuppgifter är minimal, acceptansen för en låg ingångslön obefintlig och det kanske mest allvarliga: de har ingen plan B. Att de själva har ett eget ansvar för sin försörjning har inte föresvävat dem och att de blir försörjda av samhället under sin arbetslöshet är något de inte reflekterar över, än mindre är tacksamma för.

Birgitta Ohlsson skriver om detta:

Detta är naturligtvis inte en beskrivning av en hel ungdomsgeneration. Men beskrivningen vittnar om att vårt samhällskontrakt – där människor inte bara har rättigheter, utan också skyldigheter och där alla har ett eget ansvar för sin försörjning – utmanas. Det är en allvarlig utveckling, inte minst i ljuset av de omkring 100.000 unga mellan 16–24 år som i dag varken arbetar eller studerar.

Därför behöver vi, i skarp kontrast till det ”bortskämdhets­samhälle” som Svala Firus beskriver, skapa ett ”förväntanssamhälle”. Det är ett samhälle där skolan har fokus på kunskap, höga förväntningar och tilltro till att elever kan växa genom att lära sig mer. Det är ett samhälle där vi har höga förväntningar på människor att skaffa en egen försörjning, även om det innebär att man måste söka arbete utanför kommungränsen.

Jag skulle vilja tillägga: Ett ”förväntanssamhälle” bygger också på ett fundamentalt jämlikhetsideal. Varje människa förutsätts bidra med det hen kan eller är kapabel att lära sig. Vilket sedan måste leda till att de utfästelser som gjorts också infrias. Det samhällskontrakt som ingås i ett sådant samhälle bygger på att människan är en moralisk agent, en person som kan agera och ta ansvar för sina gärningar, och vars önskemål man tar på allvar. Omvänt, om vissa personer betraktas som rena konsumenter eller mottagare av förmåner så ligger det alltför nära till hands att människan ses som ett objekt, något som ska manipuleras och joxas med. Som boskap.