Liberalt vägval: Pangloss eller social ingenjörskonst

Pangloss är en figur i Voltaires roman Candide (1759), en bok som många i min generation har (tvingats) läsa i skolan. Candide är en naiv yngling som ser krig, jordbävningar och andra katastrofer i Europa och världen. Han följs åt av filosofen Pangloss, vars syn på världen är att den är den bästa möjliga. Vilket elände som än diskuteras så har han en förklaring till varför det måste vara på det viset. Pangloss är ett illa dolt nidporträtt av filosofen Leibniz (1646-1716), som hävdade att Gud är perfekt, och att allt som denne skapat därför också är perfekt, även om vi enkla människor inte begriper det.

Det må vara mig förlåtet, men det är Pangloss jag tänker på när jag läser Sofia Mirjamsdotters text ”Jag är så obeskrivligt trött på svartmålandet av Sverige” (ledarartikel i Allehanda, 6 dec 2019).
Fortsätt läsa ”Liberalt vägval: Pangloss eller social ingenjörskonst”

Det är skillnad på personlig och politisk godhet

Debatten om godhet fortsätter. Ann Heberlein skriver om den banala godheten 17 dec 2016 på sajten Ledarsidorna. Olika kristna kyrkor har gått samman i det så kallade Juluppropet, där man vänder sig mot ”teknifiering, empatilöshet och avhumanisering”. Annika Hamrud försvarar godheten i ett inlägg på SVT Nyheter Opinion 14 dec 2016:

[Heberlein] tvekar inte en sekund. Vår gåva är ett köp av tjänsten ”känn-dig-god”.

Smaka på det. Det är ett vidrigt sätt att beskriva det som är kittet i vårt samhälle: omtanken, anständigheten, godheten.

Det är inte lätt att veta hur man ska göra. Men det är alltid anständigt att hjälpa andra.

De ömsesidiga fräna beskyllningarna står som en giftig dimma över hela diskussionen. Jag har redan redan kommenterat debatten. Men jag hade en känsla av att det var någon viktig aspekt som jag inte hade lyckats fånga.

Jag tror jag har kommit på vad jag tidigare har missat: Inget av de tidigare inläggen tydliggör den helt avgörande skillnaden mellan personlig och politisk godhet. Vare sig Lernfelt, Heberlein eller någon annan debattör tycks ha gjort den distinktionen.
Fortsätt läsa ”Det är skillnad på personlig och politisk godhet”

Ida Ölmedal snedtänder om plikt, moral och konsekvens

Ida Ölmedal reagerar mot diskussionen om plikt i samhället (Expressen 2 aug 2015). Tyvärr gör hon det på ett sätt som är alltför vanligt i dagens debatt. Hon tycks förväxla sarkasmer, halvlögner och vridna tolkningar med argument. Men under retoriksmeten finns en intressant synpunkt som förtjänar diskussion.
Fortsätt läsa ”Ida Ölmedal snedtänder om plikt, moral och konsekvens”

Reformpolitik: död eller fel fokus?

Marie Demker, statsvetare i Göteborg, har skrivit ett blogginlägg 1 mars 2015 med titeln ”Är tiden för politiska reformer för alltid förbi?”. Hennes analys illustrerar bland annat hur ingrodd föreställningen om socialdemokratins primat i svensk politik är. Hon skriver:

När Alliansregeringen tillträdde 2006 använde den sin första tid till flera politiska förändringar men det är svårt att kalla dem ”reformer”. Möjligen kan RUT-avdraget kvalificera sig som reform. En reform är en omfattande förändring som berör breda samhällslager, som föregåtts av utredningar och analyser och syftar till att förbättra välståndet för medborgarna i allmänhet. Typiska exempel på reformer är åttatimmarsdag, ATP-systemet, barnbidrag, föräldraledighet och kanske även maxtaxan.

Låt oss bortse från att Demker av någon anledning glömmer Alliansens största reform, jobbskatteavdragen, som rent faktiskt uppfyller den Demkerska definitionen av ”reform”. Bortse också från att maxtaxan, såvitt jag kommer ihåg, knappast föregicks av några utredningar eller analyser, utan var ett plötsligt framkastat inslag i Göran Perssons valrörelse 1998.

Demker definierar begreppet ”reform” på ett sådant sätt att det i stort sett omfattar endast klassisk socialdemokratisk skattehöjande politik. Därav drar hon slutsatsen att endast en stark socialdemokrati kan föra reformpolitik. Så ser ett cirkelbevis ut.
Fortsätt läsa ”Reformpolitik: död eller fel fokus?”

Karl Popper: Det öppna samhället och dess fiender

Karl Popper (1902-1994) är en av 1900-talets största liberala filosofer. Hans magnum opus inom den politiska filosofin, Det öppna samhället och dess fiender, kom ut 1945, alltså för snart 70 år sedan. Verket består av två delar, där den första behandlar Platon, av många ansedd som den västerländska filosofins fader, och den andra delen tar sig an GWF Hegel och Karl Marx. Men verket är sannerligen inte bara en recension av andra filosofer. Popper utvecklar och argumenterar för sin egen liberala politiska filosofi.

Hur står sig Poppers verk idag, efter världspolitikens alla händelser sedan den tillkom, inklusive Järnridåns upprättande och fall? Är Poppers tänkande fortfarande relevant?

Det råkar falla sig så att det är ungefär 35 år sedan jag läste verket för första gången, som 18-åring. Hur uppfattar jag nu, med litet mer livserfarenhet, verket när jag läser det idag? I det följande citerar jag från den engelska utgåvan från 1974 utgiven av Routledge & Kegan Paul. Den svenska översättningen från 1980-81 på Akademilitteratur har jag ägt, lånat ut och aldrig återfått. Den översättningen planeras att ges ut igen under 2015 av bokförlaget h:ström Text & Kultur, enligt uppgift.

Poppers centrala tema är kontrasten och konflikten mellan det slutna och det öppna samhället. Han diskuterar vilka idéer och ideal som dessa motsvarar, och vilken sorts politik som dessa ideal hänger ihop med. Vad avser han med dessa begrepp?

In what follows, the magical or tribal or collectivist society will also be called the closed society, and the society in which individuals are confronted with personal decisions, the open society.

Fortsätt läsa ”Karl Popper: Det öppna samhället och dess fiender”

Världens kris – vänsterns lösningar: Oväntat intressant

Antologin Världens kris – vänsterns lösningar, redigerad av Katrine Kielos och Jesper Bengtsson, handlar om idépolitiken i efterdyningarna av finanskrisen. Fokus ligger på den i vid mening socialdemokratiska internationella debatten. Boken är oväntat intressant även för en liberal, och flera av essäerna i den förtjänar att ge inspiration till den liberala idédebatten.

Jag skriver ”oväntat”, eftersom jag tidigare har läst Katrine Kielos bok Det enda könet och inte blivit speciellt imponerad. Men de artiklar som Kielos och Bengtsson har ställt samman innehåller mycket av det jag saknade i Kielos egen bok, nämligen (för att citera mig själv) ”resonemang om hur vi ska analysera samhället och dess problem, i syfte att formulera en progressiv politik”.

Ett påfallande drag hos de flesta (men inte alla) bidragen till antologin är önskan att föra fram utkast till reformförslag som har en realistisk möjlighet att kunna genomföras. Det är mycket uppmuntrande.
Fortsätt läsa ”Världens kris – vänsterns lösningar: Oväntat intressant”