Kravchock!

Ibland lossnar det rejält. Som detta med att ställa krav. Plötsligt ska alla göra det. Nåja, kanske inte riktigt alla, men nästan. Senast ut är Gustav Fridolin, som i Expressen 11 juni 2015 skapar kravchock genom att ställa krav på elever och deras föräldrar.

Som jag tidigare påpekat så råder viss konflikt på Aftonbladet om dessa frågor. Den manifesterade sig samma dag på Twitter där Daniel Swedin och Eric Rosén hade olika syn på kravchocken. Till saken hör att det var Eric Rosén på Politism (som ”är ett initiativ från Aftonbladets politiska chefredaktör”) som tyckte illa om Stefan Löfvens uttalande tidigare, vilket jag kommenterade här.
Fortsätt läsa ”Kravchock!”

Karin Pettersson vill ha kakan och äta den

Karin Pettersson, chef för ledarredaktion på Aftonbladet, försöker både ha kakan och äta den. Hon vill hylla den gamla socialdemokratiska devisen ”kräv din rätt, gör din plikt”, samtidigt som hon vill kritisera när andra tillämpar den. I en krönika 9 juni 2015 attackerar hon bland annat Birgitta Ohlsson för att hon vill ställa krav.

Pettersson hävdar att det råder slagsida vad gäller skyldigheter gentemot rättigheter. Idag handlar debatten för mycket om krav, anser hon.

Just nu har vi en politisk diskussion som i stor ­utsträckning går ut på att människor högt upp på samhällsstegen kräver av andra längre ner att de ska skärpa sig.
[…]
Att ställa krav kan vara att bry sig. Men bara om kraven kommer med rättigheter och gäller åt båda håll.

Jag tror inte Pettersson är så korkad att hon tror att exempelvis Birgitta Ohlsson enbart vill se mer skyldigheter och krav på medborgarna. Det handlar snarare om retorik i syfte att styra upp en debatt som riskerar att gå väldigt fel för Socialdemokraterna.
Fortsätt läsa ”Karin Pettersson vill ha kakan och äta den”

Stefan Lövfen har rätt: Gör din plikt, kräv din rätt

Stefan Löfven har påpekat något som är rätt och sant och egentligen inte så konstigt. Men ändå blir han påhoppad av sina ”egna” i form av den vänsterpolitiska sajten Politism. Så vad är det för något han säger? Ur intervjun i Dagens Nyheter 29 maj 2015:

Men Stefan Löfven vill också att medborgarna skärper sig och tar större ansvar själva för att bli anställningsbara.
[…]

Han understryker att enskilda människor måste vara med och tänka strategiskt kring hur vi höjer kunskapsnivån i samhället.

– Gör din plikt, kräv din rätt. Vi i  samhället ska satsa på att det finns resurser i skolan. Men alla måste själva tänka till vad de ska göra för att förändra detta.

– Det här handlar om vanlig enkel moral. Att jag har rättigheter som jag kan kräva men att jag faktiskt får göra min plikt också. Det är rätt logiskt och enkelt – nu får vi skärpa till oss.

Detta är helt rätt. Det handlar om välfärdssamhällets grundbult. Ju mer denna attityd eroderar, desto större påfrestningar utsätts välfärden för. Ett samhällssystem som ger sken av att bara bestå av rättigheter och förmåner kan inte överleva långsiktigt.
Fortsätt läsa ”Stefan Lövfen har rätt: Gör din plikt, kräv din rätt”

Reformpolitik: död eller fel fokus?

Marie Demker, statsvetare i Göteborg, har skrivit ett blogginlägg 1 mars 2015 med titeln ”Är tiden för politiska reformer för alltid förbi?”. Hennes analys illustrerar bland annat hur ingrodd föreställningen om socialdemokratins primat i svensk politik är. Hon skriver:

När Alliansregeringen tillträdde 2006 använde den sin första tid till flera politiska förändringar men det är svårt att kalla dem ”reformer”. Möjligen kan RUT-avdraget kvalificera sig som reform. En reform är en omfattande förändring som berör breda samhällslager, som föregåtts av utredningar och analyser och syftar till att förbättra välståndet för medborgarna i allmänhet. Typiska exempel på reformer är åttatimmarsdag, ATP-systemet, barnbidrag, föräldraledighet och kanske även maxtaxan.

Låt oss bortse från att Demker av någon anledning glömmer Alliansens största reform, jobbskatteavdragen, som rent faktiskt uppfyller den Demkerska definitionen av ”reform”. Bortse också från att maxtaxan, såvitt jag kommer ihåg, knappast föregicks av några utredningar eller analyser, utan var ett plötsligt framkastat inslag i Göran Perssons valrörelse 1998.

Demker definierar begreppet ”reform” på ett sådant sätt att det i stort sett omfattar endast klassisk socialdemokratisk skattehöjande politik. Därav drar hon slutsatsen att endast en stark socialdemokrati kan föra reformpolitik. Så ser ett cirkelbevis ut.
Fortsätt läsa ”Reformpolitik: död eller fel fokus?”

Juholt 2.0

Socialdemokraterna trodde att man nått fast mark efter det gungfly som hette Håkan Juholt. Alla var övertygade om att Stefan Löfven var en stadig, stabil, erfaren förhandlare, en stilla, trygg, kompetent person. Ingen popcorn-maskin.

Men sakta tonar en annan bild fram: Löfven tycks snarare vara en dålig kopia av Juholt utan humorn, glimten i ögat, eller den politiska passionen. Det är bara tungt, segt, gruffigt och dåligt omdöme utan vare sig taktiskt eller strategiskt sinnelag. Och han är framförallt inte politiker.

Jag ska inte gå in på alla de fadäser som under den senaste tiden visat hur illa det står till. Debaclet i EU-nämnden, frysboxen för alla icke-förhandlade svåra beslut, kombon skylla Alliansens partier för att dra isär landet, samtidigt som han säger ”sträcka ut handen”, och nu slutgiltigt budgetfiaskot med det i vredesmod annonserade nyvalet. Det senare mycket förtjänstfullt analyserat av Dagens Nyheters ledarsida 5 december 2014.

Men nu tycks vi få den slutgiltiga bekräftelsen på eländet. I kvällens Skavlan (SVT1 21:00) kommer Löfven, enligt Svenska Dagbladet 5 dec 2014 att säga följande:

– Jag hade grund att vänta att Sverige kan regeras och samarbete är enda sättet att undvika att SD får inflytande.

– Men jag har blivit motarbetad hela tiden. I tisdags sade alla fyra (i Alliansen) nej.

Motarbetad? I politiken? Men ojdå! Vilken planet befinner sig mannen på? Politik handlar faktiskt om såväl strid som samarbete. Landet har en statsminister, och socialdemokraterna en partiledare, som inte begriper att alla inte vill samarbeta i alla lägen till varje pris.

Löfven tycks inte mentalt ha lämnat den industriella fackföreningsvärlden, präglad av konstruktiv Saltsjöbadsanda. Han tror att alla egentligen vill komma överens, och gör man inte det så går man ut i strejk (dvs. nyval), och sedan förhandlar man igen. Först trodde jag att Löfven var modig som satsar allt på nyval, men nu börjar jag inse att han helt enkelt inte fattar hur skadeskjuten han blir om det inte går hans väg.

Ett ytterligare gott skäl att arbeta för att denna fiasko-regering röstas bort 22 mars 2015.

PS. Efter att jag publicerat ovanstående uppmärksammade jag Catharina Linds extremt läsvärda artikel i Svenska Dagbladet 5 dec 2014, vars resonemang understödjer min tes.

Ola Larsmos ansvar

Det finns två perspektiv på händelserna kring budgetomröstningen och Stefan Löfvens proklamation att han så småningom ämnar utlysa nyval.

Det ena handlar om det politiska spelet mellan de dominerande aktörerna, och vilka konflikter och avsikter som ligger bakom det.

Det andra handlar om vilka konflikter som är de ideologiskt och filosofiskt djupare, som handlar om var samhällsdebattens stora sprickor i en slags politisk-geologisk mening ligger.

Om man blandar samman dessa perspektiv riskerar man tankegegga. Som intellektuella alltför ofta gör. Ola Larsmos artikel i Dagens Nyheter 4 dec 2014 är ett talande exempel.
Fortsätt läsa ”Ola Larsmos ansvar”

S+FP+C? Nej, fokusera på det politiska projektet!

Valet 2014 är över och det plockas bland spillrorna. Bör FP och C ”ta ansvar”, som det heter, och bilda regering med S?

Som Maud Olofsson påpekade i en underhållande debatt med Björn Rosengren i SVT Aktuellt tisdag 16 september, så är frasen ”ta ansvar” i själva verket socialdemokratisk kod för att FP och C ska agera stödhjul åt en socialdemokratisk regeringsmaskin. Så entusiasmen inom FP och C är av rimliga skäl ganska måttlig.

Förvisso finns det inom bägge partierna de som ser positivt på idén. Det har det gjort så länge jag kan minnas. Beröringspunkter och gemensamma ståndpunkter finns, så helt orimligt vore det inte.

Men. Det finns flera viktiga invändningar. Här är några:
Fortsätt läsa ”S+FP+C? Nej, fokusera på det politiska projektet!”

Eva Franchell: Partiet, en olycklig kärlekshistoria

Eva Franchell, journalist, ledarskribent på Aftonbladet och en gång pressekreterare hos Anna Lindh, har skrivit en politisk memoar, en berättelse om sitt liv i relation till Partiet, det vill säga det socialdemokratiska. En innehållsrik och underbart lättläst text som berättar om Socialdemokraternas utveckling.

Det är också en mer allmängiltig svensk samtidshistoria, visserligen från en persons perspektiv, men ändå med en bred och ärlig ansats. För mig som är några år yngre än Franchell, och inte socialdemokrat, är igenkänningsfaktorn ändå hög. Hennes berättelse fyller i med många detaljer och historier, från samhällsutvecklingen i stort, in i regeringskansliets mörka vrår. Skildringen börjar med 70-talets vänster och når fram till 2011 års Juholt-kalabalik, som berättas med ilska, förundran och besvikelse.

Besvikelsen ligger som en dov ton över hela berättelsen. Det inledande citatet från Hasse&Tage börjar: ”Vi som satts att leva i besvikelsen epok…”, och i bokens första avsnitt skriver Franchell:

Fortsätt läsa ”Eva Franchell: Partiet, en olycklig kärlekshistoria”

Johannes Åman: Dubbelfel

Johannes Åman begår dubbelt tankefel i Dagens Nyheter 4 feb 2013. I en notis (ej länkbar) skriver han om Stefan Fölsters artikel igår (se min blogg):

Det är inte fel att vidga perspektivet. Självklart finns mycket annat än invandring som påverkar sociala förhållanden. Att samhällen kan vitaliseras av inflyttning är också sant. Tråkigt bara att Fölster själv antyder orsakssamband där sådana knappast finns.

Tror Åman att Fölster menar att invandring i sig leder till mindre sociala problem? Snälla nån. Läs artikeln! Vad Fölster säger är att de stora sociala problemen har mycket mindre med invandring att göra än vad de flesta tror. Och att ensidigt fokusera på invandringsproblem innebär att man blundar för viktigare frågor. Inget annat.

I en signerad artikel skriver Åman vidare:

Väljarnas minskande benägenhet att rösta efter klass har gjort S mer sårbart för utmaningen från Sverigedemokraterna.

Åman har inte uppfattat att det till stor del är just klassröstning som ligger bakom Sverigedemokraternas uppgång på Socialdemokraternas bekostnad. Många traditionella S-väljare känner sig hotade av samhällsutvecklingen och tror inte längre Socialdemokraterna har svaren. SD må betraktas som höger, men det gör inte att gamla moderater självklart utgör deras naturliga väljare.

Bättre analyser förväntar vi oss av DN:s ledarredaktion.