Varför lider Stockholms liberaler av almsjukan?

Det brukar sägas att liberaler har en i grunden positiv inställning till utveckling. Att vi har en tro på att samhället kan och ska förändras, och att det kan ske i en riktning som innebär förbättringar för människorna. Att ordet ”liberal” hör naturligare ihop med ordet ”progressiv” än med ”konservativ”.

Hur kommer det sig då att många liberaler i storstaden Stockholm, främst i Folkpartiet, har en sådan tydligt konservativ, för att inte säga reaktionär, hållning till stadsbyggnadsfrågor? En inställning som jag skulle vilja benämna den politiska almsjukan.

Staden – tätare och grönare

Rasmus Jonlund, FP-politiker som kandiderar till bl.a. kommunfullmäktige i Stockholm, bloggar om stadsbyggnadspolitik. Hans inlägg 18 okt 2013 ”Staden – tätare och grönare” är förvånansvärt framåtsyftande för att komma från Folkpartiet, vilket självklart är trevligt. Värt att läsa.

Trist bara att han inte kan hålla sig från att utdela en slentrian-känga:

Vissa politiker (men, vad det verkar, få arkitekter eller medborgare) ropar ibland efter höga hus för deras egen skull. Det värdet har jag svårt att se.

Nej, att vilja ha en skyskrapa för sin egen skull verkar ju inte vettigt. Men vad det handlar om är högre höjd på det som byggs för att kunna få fler bostäder på samma markyta. Ska det vara så svårt att förstå?

Och det där med få medborgare? Man kan titta på bland annat denna opinionsmätning (16 sep 2013) om skyskrapor gjord av Opinion Stockholm. Rubriken är ”Splittrad opinion till skyskrapor”, men i artikeln sägs följande:

En majoritet av de som är yngre än 45 år är för medan de som är äldre är emot skyskrapor.

Dessvärre redovisas inte undersökningens detaljer, som till exempel exakt vilka frågor som ställts, så det är litet svårt att bedöma. Men det tycks ändå bekräfta en viktig observation: Bostadspolitiken lider svårt av ett tydligt insider/outsider-problem, alltså att de som har sitt på det torra med bostad är mot alla förändringar, medan de som inte är etablerade på bostadsmarknaden skriker efter förändringar.

Så Folkpartiet kanske ska tänka till litet. Vilken sida vill man vara på: Insiders eller outsiders?

Tror vi på Nybyggarkommissionen?

I Olle Wästbergs nyhetsbrev augusti 2013 (publiceras väl här så småningom) läser jag att han är en av tre personer i den nybildade Nybyggarkommissionen:

Tillsammans med Göran Persson och Agneta Dreber ingår jag i Nybyggarkommissionen. Tanken är att vi ska lägga ett förslag med bärkraft för att lösa bostadskrisen.

En reflektion: Det stora suget efter bostäder finns i storstäderna. Stockholm är en storstad. Göran Persson var under sin tid som statsminister pålitligt Stockholmsfientlig. Agneta Dreber var med och grundade Stockholmspartiet, som, vad jag kommer ihåg, aldrig drev linjen att det skulle byggas mer i Stockholm, snarare tvärtom. Och Olle Wästberg mest kända ståndpunkt vad gäller stadsbyggnad i Stockholm är att hata höghus och att bevara (dvs konservera) Stockholm.

Så för den som anser att fler bostäder skall byggas i staden Stockholm, och inte långt ut i avlägsna kranskommuner, är det inte helt lätt att förstå hur just denna trojka ska kunna komma med några användbara förslag. Men det förstås, det finns ju ett talesätt att på gamla dar så blir djävulen religiös. Så omöjligt är det väl inte.

Stockholm som vackert lik

Det finns debattinlägg som argumenterar på ett sådant sätt att det blir smärtsamt tydligt att debattören har i grunden fel. Ett slags anti-inlägg. Ett exempel fick vi i Dagens Nyheter 9 mars 2013 när Thorbjörn Andersson skriver om Stockholm utveckling. Eller snarare, det stopp för utvecklingen som han vill se:

Det finns en tabufråga som ingen Stockholmspolitiker vill eller vågar ställa. Den är: Finns det en bortre gräns för stadens tillväxt?
[…]
Det finns en affisch […] från 1946. En man i överrock sitter på sin resväska i snögloppet på en trottoar. Texten lyder: Sök Er ej till Stockholm. 21.000 söker förgäves bostad.
Det var ett välment råd då, strax efter kriget; kanske ett råd även i dag […]

FP Stockholms reaktionära stadsbyggnadspolitik

Frågor om urbanisering och stadsbyggnad är hetare än på mycket länge. Hur göra Stockholm till en bättre stad? Under 80- och 90-talen dominerade en stämning av nostalgi efter staden i det lilla formatet, där de gamla Klarakvarteren symboliserade idealtillståndet.

Dagens urbana stadsbor vill istället ha mer storstad. Inflyttningen talar sitt tydliga språk: Folk vill bo i den stora staden. Då måste infrastruktur, transportsystem, bostäder och arbetsplatser ges plats i en stad som planeras och byggs med storstaden som ideal.

Men kvar i Klara-nostalgin lever dessvärre fortfarande Folkpartiet i Stockholm. Nu senast är det Björn Ljung, gruppledare för FP i stadsbyggnadsnämnden som protesterar mot planen att bygga ett nytt stationshus för Citybanan mellan Klara kyrka och Centralstationen. Här är pressmeddelandet, och här är artiklar om det (med bilder) i Metro och i Dagens Nyheter.

Folkpartiet fullföljer därmed linjen ”Inga skyskrapor i City” från valet 2010 och tidigare. Dock har man ännu inte föreslagit att de existerande höga husen ska rivas för att ersättas av korsvirkeshus med torvtak. Alltid något, kan den luttrade urbana liberalen tänka.

Annars har det funnits hoppfulla signaler att FP Stockholm kanske till slut inser att man bör verka för en progressiv, inte en reaktionär, stadsbyggnadspolitik. Lotta Edholm (skolborgarråd och gruppledare) och Madeleine Sjöstedt (kultur- och fastighetsborgarråd) skrev nyligen en artikel i Dagens Samhälle som innehöll vissa progressiva tankar. Och Madeleine Sjöstedts kommentar till Yimbys Lindhagenplanen 2.0 visar att hon åtminstone förstår att säga något positivt om resonemang kring stadens utveckling. Tråkigt bara att de enda konkreta synpunkter hon hade var negativa.

Men faktum kvarstår. FP Stockholm har en lång väg att gå innan man hittat ut ur den reaktionära dimman.

Daniel Harding: Don’t enjoy!

Daniel Harding dirigerade dagens konsert i Berwaldhallen med Radiosymfonikerna. Och det var en konsert som hade platsat på vilken internationell storscen som helst. Hardings märkliga uppmaning (se nedan) följdes verkligen inte.

Först ut var ett stycke av Jörg Widmann: Antiphon, som uruppfördes 2008, och som nu spelades in för CD av Radiosymfonikerna. Harding berättade att tonsättaren sagt till honom: ”This is the ugliest music I’ve written!”. Därav Hardings uppmaning ”Don’t enjoy!”. Och ett varningens ord var onekligen på sin plats. Ett mycket ”modernt” stycke med bara antydningar till längre melodiska slingor, med oerhört stor dynamik och tvära kast mellan det sköra och det brutala. Inget man nynnar direkt, men märkligt spännande.

Kvällens huvudnummer var Béla Bartóks opera Riddar Blåskäggs borg. Verket uppfördes konsertant med Elena Zhidkova (mezzosopran) och Gábor Bretz (bas) i rollerna. En konsert att minnas. Allt var i världsklass. Sångarna, framförallt Zhidkova, glänste. Hardings trollade fram en fantastisk insats av orkestern. Crescendot i operans mittparti kändes som en exploderande eldboll i ultrarapid. Det var helt enkelt enastående!

Stockholmarna tycks inte riktigt förstå att vi har en dirigent av världsklass. Det fanns en hel del tomma stolar. Hade exakt samma konsert givits i Berlin eller London hade den varit helt utsåld trots dubbelt så dyra biljetter. Nå, den publik som ändå var där gav framförandet en någorlunda OK applåd. Berwaldhallens publik brukar annars vara ganska slö med sitt gensvar efter framförandena (Konserthuspubliken är markant mer aktiv).

Så gå och hör Daniel Harding medan vi har honom här. Snart nog lär han byta spelplan till de större kulturmetropolerna. Om några dagar deltar han i ett konsertant uppförande av Puccinis Il Tabarro, och i februari dirigerar han verk av Richard Strauss och Thomas Adès, och i mars Mahlers femte symfoni.

Berlin: vidsträckt stad

Det är två aspekter av Berlin som jag som stockholmare fäster mig vid. För det första: staden är vidsträckt. Gatorna är bredare, det finns en hel del obebyggda ytor, och esplanaderna är bredare. För det andra: den är mer blandad.

Staden har inte samma starka gradient från förort till centrum som Stockholm. En mycket större del av staden är urban på ett mer avspänt sätt, skulle man kunna säga. En anledning är geografin: Ett slättlandskap utan större höjdskillnader, inga stora vattenytor som splittrar upp och begränsar.

Självklart spelar historien en stor roll. Andra världskrigets förstörelse och den statis som järnridån och muren åstadkom har satt spår i stadslandskapet, kanske framförallt genom det sätt som återuppbyggnaden har skett.

Men det finns förmodligen också en skillnad i synsätt. I Stockholm finns sedan länge en närmast krampartad vilja att anvisa en och endast en funktion hos varje sektion av staden. I Berlin störs ingen av blandade miljöer. Det tycks inte vara ett problem att ha en tokmodern byggnad i ett kvarter med äldre bebyggelse. I Stockholm tjatas det oupphörligt om ”känsliga miljöer”, vilket är kod för ett ideal där allt inom en stadsdel ska se exakt likadant ut.

Man kan fundera på om inte stockholmarna borde lära sig litet om den röriga stadens charm av berlinarna.

Riv Nationalmuseum: bygg nytt!

Nationalmuseum ska renoveras eftersom kåken är rejält omodern. Senaste budet är att det ska ta 5 år och kosta 500 miljoner (se artikel i DN).

Men varför inte göra det ordentligt? Riv skrället och bygg nytt! Den nuvarande byggnaden är en ointressant och ocharmig 1800-talskoloss. Här finns en chans att gottgöra fiaskot med Moderna museet. Äntligen en chans att på en central plats i Stockholm åstadkomma en märkesbyggnad som kan utgöra en dialog mellan tidsåldrar i stadens historia.