Djävulens liberal: Det signifikanta brottet är en Pandoras ask

Det sägs ofta från progressivt håll att den politiska debatten handlar för mycket om brottslighet. Varför fokusera på enstaka hemska händelser som är beklagansvärda men som ändå inte kan sägas definiera vårt samhälle? Brottsligheten har inte ökat på något alarmerande sätt, om man tittar på exempelvis antalet mord. Vi borde snarare diskutera de stora samhällsproblemen. Så brukar det låta.

Men i dagarna har denna attityd förbytts till sin motsats. Plötsligt undrar många liberaler och andra progressiva upprört varför inte ett specifikt brott dominerar valrörelsen. Karin Pettersson, tidigare politisk redaktör på Aftonbladet, twittrade:

Kan egentligen inte förstå hur inte allting – valrörelsen, samtalet, nyhetsflödet – helt stannar upp när vi får veta att barn i Sverige mördar EU-migranter bara för att de kan.

Det är många som har hakat på: Csaba Perlenberg, Isobel Hadley-Kamptz, Ida Ölmedal, för att ta de jag hittar vid en snabb sökning.
Fortsätt läsa ”Djävulens liberal: Det signifikanta brottet är en Pandoras ask”

Djävulens liberal: Liberalers paralys inför Sverigedemokraterna

Det råder ingen brist på artiklar som beskriver hur hemskt det skulle bli med Sverigedemokraterna vid makten. Och de har rätt. Om SD skulle få majoritet i ett riksdagsval kommer den svenska liberala demokratin som vi känner den att avskaffas. Man kunde tro att liberaler skulle ägna mycket kraft åt att resonera om hur SD:s väljare kunde fås på andra tankar, så att något sådant kan förhindras. Men nej, så är inte fallet. En märklig intellektuell och politisk paralys inträder, där smått desperata deklarationer ersätter politiskt tänkande. Vi serveras fraser typ ”oh, så hemskt, vi måste stå upp mot SD”.
Fortsätt läsa ”Djävulens liberal: Liberalers paralys inför Sverigedemokraterna”

Adam Kjellgren om myter i politiken. Det meningsfulla sammanhanget

Adam Kjellgren, doktorand i idéhistoria vid Stockholms Universitet, skriver mycket intressant om myternas roll i politiken (Dagens Nyheter 17 juli 2018). Jag har en kommentar som är mer nyansering än kritik.

Min synpunkt är att även om begreppet ”myt” är användbart i sammanhanget, så styr det tanken litet för mycket. Ordet har en tämligen stark negativ värdeladdning. Det illustrerar Kjellgren med Platons ståndpunkt:

[Myter är] påhittade historier som talar till känslorna snarare än förståndet och som bara undantagsvis innefattar något sant.

Kjellgren tecknar en bild där Upplysningens filosofer förkastar myterna i politiken, medan romantikerna, det reaktionära svaret på Upplysningen, hyllade myterna. Längre fram i historien använde sig nazisterna explicit av myter, medan deras motståndare – däribland Karl Popper – hårt kritiserade själva tankefiguren.

Kjellgren landar i att den politiska myten – som exempelvis SD:s tankar om den svenska nationen – har en problematisk historia, men att det också finns utrymme för goda myter till försvar för det öppna samhället.

Jag vill föra diskussionen längre genom att påstå att myten inte är det centrala. Den är nämligen bara ett medel. Dess funktion är att åstadkomma och underbygga ett meningsfullt sammanhang, vilket är vad människan som social varelse kräver. Det meningsfulla sammanhanget är det primära.
Fortsätt läsa ”Adam Kjellgren om myter i politiken. Det meningsfulla sammanhanget”

Djävulens liberal

Djävulens advokat (latin: advocatus diaboli) är en debattör som i en enig församling tar upp motståndarsidans argument.

Så skriver svenska Wikipedia. Djävulens advokat är en person som har uppdraget att kritiskt granska den egna sidans argument och ståndpunkter. Det kan tyckas vara en onödig företeelse i dessa dagar när polariserade kontroverser och ilskna dispyter dominerar debatten. Någon enig församling har vi inte. Varför kritisera den egna sidan när motståndarna attackerar?

Liberalismen har problem, den saken är många överens om. Men vad beror det på? Handlar det bara om motståndarnas styrka, eller kan även svagheter och inre motsättningar i liberalismens teori och praktik spela roll? Det är dags att inse att liberalismens problem till stor del är självförvållade. Liberalismen behöver därför en djävulens advokat.
Fortsätt läsa ”Djävulens liberal”

Svensk migrationspolitik i behov av en obduktion

När saker och ting gått rejält åt pipan, då finns det anledning att besinna sig och fundera igenom vad som gått fel. Att tillsätta en haverikommission, se över sina rutiner, göra en obduktion. Välj vilken metafor du vill.

Svensk migrationspolitik har nått ett läge där ingen av de som ämnar rösta igenom det senaste inslaget tycks orka argumentera i positiva ordalag för det. Alla tycker egentligen illa om förslaget till lag som avser ge de ensamkommande afghanska ynglingarna en chans att stanna. Jag skriver ”avser” och ”chans” eftersom en fundamental kritik mot förslaget från lagrådet med flera är att det är ytterst oklart hur lagen faktiskt kommer att slå. Ingen har påstått att den kritiken är felaktig. De som för fram förslaget gör det med uppenbar avsmak. Centern, som nu alltså bestämt sig för att rösta för förslaget, ägnar mesta tiden åt att oja sig över hur dåligt det är.

Kan man idag säga att Sverige ska ”stå upp för sin asylpolitik” utan att rodna? Den politiken är nämligen lika död som papegojan i Monty Pythons sketch. Hur har svensk politik med sin traditionellt så solida lagstiftnings- och förvaltningstradition hamnat i detta fiasko?
Fortsätt läsa ”Svensk migrationspolitik i behov av en obduktion”

Demokratin kan inte försvaras med illusioner

Det talas mycket om hoten mot demokratin. Ett exempel är artikeln ”Orimligt lätt att rösta bort den svenska demokratin” på DN Debatt 25 mars 2018. Även om den har vissa poänger, så illustrerar den framförallt den blinda fläck som många debattörer tyvärr har i denna frågan. Den som tror att demokratins försvar främst består av konstitutionens regler har inte förstått problemets fulla allvar.

Karl Popper skrev i ”The Open Society and Its Enemies”:

Not only does the construction of institutions involve important personal decisions, but the functioning of even the best institutions (such as democratic checks and balances) will always depend, to a considerable degree, on the persons involved. Institutions are like fortresses. They must be well designed and manned.

Notera detta: Både institutioner och bra bemanning. Ingen institution kan utformas så att den fungerar som tänkt ifall dess bemanning sviker sitt uppdrag.
Fortsätt läsa ”Demokratin kan inte försvaras med illusioner”

Socialister som älskar klassamhället

Är klasskampen relevant för politiken? Ja, svarar en trio socialister med Daniel Suhonen, socialdemokratisk skribent och aktivist, Göran Therborn, framstående sociolog, och Niels Stöber på Dagens Nyheter Debatt 2018-01-28. Som stöd anför de en opinionsundersökning där man ställt frågan ”Tycker du att Sverige är ett klassamhälle?” I DN-artikeln skriver trion att ”åtta av tio väljare anser att Sverige är ett klassamhälle.” För att få fram siffran 80% har de lagt ihop den andel som svarar ”Ja, absolut” (34%) med de som svarar ”Ja, i någon mån” (47%), vilket framgår av rapporten som artikeln är en sammanfattning av. Deras slutsats att klasskampen vore vägen till valseger för Socialdemokratin är inte så starkt underbyggd som de hävdar.

Men det som är mest intressant med artikeln är dess dubbla budskap om klassamhället. Artikeln bygger på en djup upprördhet över klasskillnader. Man säger vilja ha en politik som ”minskar klassklyftorna”. Trion tror att en valrörelse i termer av klasskamp skulle leda till stora framgångar för Socialdemokraterna på bekostnad av främst Sverigedemokraterna. Inom parentes kan man notera att resultaten i deras undersökning ger stöd åt hypotesen att Sverigedemokraternas framgångar beror på svagheter hos Socialdemokraterna snarare än något slags väljarläckage högerut från Allianspartierna.

Man kan få för sig att författarna vill avskaffa klassamhället. Men så enkelt är det inte. Artikeln diskuterar det författarna kallar klasstolthet. Opinionsmätarna har frågat hur stolta folk är över sin klasstillhörighet. Trion rapporterar att 47% av arbetare är stolta över det (”mycket” + ”ganska”), men att endast 34% av tjänstemän är stolta. Trion ser stolthet över sin klass som en viktig faktor för att vinna fler väljare till Socialdemokratin. Men det handlar inte bara om strategi. Mellan raderna är det tydligt att författarna ser stolthet över sin klass som något fundamentalt positivt.
Fortsätt läsa ”Socialister som älskar klassamhället”

Socialdemokraternas skamlöshet

Det finns mer än ett sätt att bekämpa Sverigedemokraterna. Man kan, som det heter, stå upp mot dom, alltså hävda motsatt ståndpunkt i hopp om att de som röstar på SD kommer på bättre tankar.

Eller så kan man sno tillräckligt många av SD:s ståndpunkter och fraser så att man kan vinna tillbaka de väljare man tidigare förlorat.

Efter Socialdemokraternas kovändning om flyktingmottagandet hösten 2015 så tillkommer det nu olika tecken på att S tänker sig att undergräva SD medelst stöld. Göran Greider var en av de första som började denna omorientering. Daniel Suhonen, sannolikt Sveriges mest traditionelle socialdemokrat vid sidan om Greider, skrev en artikel med Emma Gerin på DN Debatt 7 oktober 2017 som inte gav så mycket eko. Förmodligen var den alltför förutsägbar eftersom dess tes var att Sverige egentligen är bäst.

Men där fanns en intressant detalj: Suhonen använde frasen ”nyliberal mångkulturalism”, inte bara en gång, utan tre. Det är en fras som man förväntar sig finna i Sverigedemokraternas vokabulär, inte Socialdemokraternas. Just ordet mångkultur brukar ju användas som skällsord mot invandring och invandrare, och jag tror Suhonens ambition att kombinera det med ett annat skrämselord, ”nyliberal”, är mycket noga uträknat.

Det finns andra tecken som pekar i liknande riktning. Här är en tweet från Socialdemokraternas officiella twitterkonto efter partiledardebatten i riksdagen 11 oktober 2017:

Som om S protesterade mot sagda flyktingpolitik under Alliansen? Som om Stefan Löfven inte förde samma politik ända fram till det famösa lappkastet hösten 2015?

En reflektion är att de kulturdebattörer som ser en ära i att nosa upp och fördöma så kallad normalisering tycks ha tagit ledigt just dessa dagar.

Man måste nog ändå beundra Socialdemokraternas skamlöshet i denna frågan, liksom i andra frågor som till exempel vårt de facto medlemskap i NATO, eller Alliansens jobbskatteavdrag som S både hatar och behåller. Man lyckas både ha kakan och äta den. Det är ett mycket väl fungerande politiskt hantverk som Machiavelli hade uppskattat.

Jag ska inte moralisera alltför mycket. Man ska nämligen komma ihåg att många politiker och debattörer ofta påstår att ”vi måste göra allt” för att motarbeta SD. Om man menar allvar med detta, alltså att göra ”allt”, varför ska man då klaga på om Socialdemokraterna gör det genom att helt enkelt sno SD:s retorik och politik? Om SD på det sättet kan förminskas, så har ju målet uppnåtts, eller hur?

Slutligen, ja, jag är litet sarkastisk i mina kommentarer ovan. Men inte bara. Om Socialdemokraterna lyckas försvaga SD så är det bra. Ibland måste man tänka igenom vad som är bra politik i meningen att den verkligen leder till ett bättre samhälle, inte bara att man lyckas demonstrera vilka bra åsikter man har. De som vill ha ett öppet samhälle med välfärd måste inse att öppna gränser inte är den rätta metoden att uppnå det. Allt gott kan inte infrias. Det finns målkonflikter. Ett erkännande av det vore en ärlig politik. Det vore ett alternativ till den skamlösa manipulationens politik.

Tror liberaler på kultur?

I diskussionen om konflikter mellan grupper i samhället får man ibland intrycket att många liberaler inte tror på kultur. Om man använder uttryck som ”svensk kultur”, ”svenska värderingar”, ”muslimsk kultur” eller ”arabisk kultur”, så kommer ofta invändningar om att det inte finns något som kan kallas kultur, allt sådant tal är fördomar och påhitt. Det enda som finns är individer som uppför sig på ena eller andra sättet.

Kanske är det liberalismens individualism som leder tanken så fel. Från värderingen att det vore bra om individen kan agera som hen vill utan förbud eller begränsningar, så drar man felaktigt slutsatsen att människor faktiskt agerar på det viset. Eller kan det vara synen att människor i grunden är goda, och att alla handlingar som vi inte tolkar som goda måste bero på dåliga omständigheter?

Vad förklaringen än är, så vore det bra om vi kunde inse att människan är en kulturvarelse. Hen växer upp i ett samhälle där vissa regler och förhållningssätt gäller, och de allra flesta människor internaliserar dessa värderingar. Vare sig samhällenas eller människornas värderingar är statiska, de förändras över tid som en följd av en mängd olika typer av påverkan. Men de förändras oftast ganska trögt.

Som bevis för att även liberaler kan, och ska, använda begreppet kultur anför jag en artikel av Lisa Magnusson, ledarskribent på Dagens Nyheter: ”Nej, Sverigedemokraterna är inte som andra” (26 september 2017, tyvärr betalvägg). Hon skriver:

Sverigedemokraterna är inte ett parti som alla andra, det kan man lugnt konstatera. Det är inte bara det senaste avslöjandet om en partikultur där brottslingar och förövare hålls om ryggen medan offer fryses ut. Det är partiets hela väsen.

Om man betänker partikulturen så är det faktiskt lika sannolikt att dessa personer helt enkelt får bli kvar eftersom de är en del av gänget. Man vill ju inte knuffa bort en polare från den veritabla syltburk som är skattebetalarnas arvoden till förtroendevalda.

Vi förstår alla vad Magnusson menar. Det finns inget konstigt i resonemanget om att ett parti kan ha en viss kultur. Kanske SD-anhängare är oense med Magnusson om exakt vad denna SD-kultur består i, men att den finns är helt okontroversiellt.

Med tanke på att Magnusson alltså själv använder begreppet kultur om handlingsmönstren hos en grupp människor, så är det inte så litet absurt att hon i samma artikel ironiserar över begreppet ”svenska värderingar”, och anser att det bara är en kod för gammal hederlig rasism.

Kultur handlar om värderingar: hur man bör agera i ett socialt sammanhang. Därför borde begreppet ”svenska värderingar” vara helt okontroversiellt. Kan SD ha en partikultur, så kan Sverige, eller andra grupper i Sverige, ha kultur. Det avser en sociologisk verklighet. De som tycker att begreppet är irrelevant, reaktionärt eller något annat hemskt måste tänka till litet. De vore ytterst anmärkningsvärt, ja, omänskligt, om inte de människor som lever tillsammans inom Sveriges gränser har format och formar en kultur. Kanske leds tanken fel av föreställningen att om man säger ”svenska värderingar” så menas en entydig, sammanhållen samling lätt beskrivna värdepåståenden. Men så är det inte.

Det är kontroversiellt exakt vad dessa värderingar består i, och vad de borde bestå i. Olika delgrupper har skiljaktiga värderingar och kultur, alltifrån etniska grupper till sammanslutningar som bygger på politik eller allehanda intressen. Samhällsdiskussionen handlar ganska mycket om just det. Bör föräldrar dela sin barnledighet lika, eller bör de välja en fördelning som passar den egna situationen? Där är ett exempel på en fråga där de svenska värderingarna skiljer sig åt mellan partier, grupper och människor, och där stora förändringar pågår i samhället.

Liberaler tycker understundom att det är olämpligt eller fel att tala om kulturdrag hos olika grupper, allt från romer till muslimer, svenskar, amerikaner, eller andra. Det är feltänkt. Om man kan tala om en specifik partikultur hos Sverigedemokraterna, så kan man tala om den hos andra grupper. Det vi ska akta oss för är att påstå att denna kultur är oföränderlig eller inneboende hos alla människor i gruppen. Varje kulturyttring kan och får granskas och kritiseras. Den kan ändras. Det är det som är det öppna samhället.

Trumpismo: vad bör göras?

I proteststormarna mot president Donald Trump eller mot Moderaternas förebådade samtal med Sverigedemokraterna är det en viktig fråga som riskerar att försvinna. Nämligen: Hur ska fler väljare övertygas om att rösta på något annat än Trump eller Sverigedemokraterna?

För kampen mot populismen kan ju inte ha som mål att genomföra de mest spektakulära demonstrationerna, eller att formulera de mest dräpande formuleringarna. Det primära målet måste vara att i nästa val vinna stöd för en annan politik. Protester och fördömanden är medel för det målet, och måste bedömas efter hur effektiva de är.

Timothy Garton Ash skriver om bland annat detta i New York Review of Books 19 januari 2017. Han avslutar med en viktig insikt:
Fortsätt läsa ”Trumpismo: vad bör göras?”