Socialdemokraternas skamlöshet

Det finns mer än ett sätt att bekämpa Sverigedemokraterna. Man kan, som det heter, stå upp mot dom, alltså hävda motsatt ståndpunkt i hopp om att de som röstar på SD kommer på bättre tankar.

Eller så kan man sno tillräckligt många av SD:s ståndpunkter och fraser så att man kan vinna tillbaka de väljare man tidigare förlorat.

Efter Socialdemokraternas kovändning om flyktingmottagandet hösten 2015 så tillkommer det nu olika tecken på att S tänker sig att undergräva SD medelst stöld. Göran Greider var en av de första som började denna omorientering. Daniel Suhonen, sannolikt Sveriges mest traditionelle socialdemokrat vid sidan om Greider, skrev en artikel med Emma Gerin på DN Debatt 7 oktober 2017 som inte gav så mycket eko. Förmodligen var den alltför förutsägbar eftersom dess tes var att Sverige egentligen är bäst.

Men där fanns en intressant detalj: Suhonen använde frasen ”nyliberal mångkulturalism”, inte bara en gång, utan tre. Det är en fras som man förväntar sig finna i Sverigedemokraternas vokabulär, inte Socialdemokraternas. Just ordet mångkultur brukar ju användas som skällsord mot invandring och invandrare, och jag tror Suhonens ambition att kombinera det med ett annat skrämselord, ”nyliberal”, är mycket noga uträknat.

Det finns andra tecken som pekar i liknande riktning. Här är en tweet från Socialdemokraternas officiella twitterkonto efter partiledardebatten i riksdagen 11 oktober 2017:

Som om S protesterade mot sagda flyktingpolitik under Alliansen? Som om Stefan Löfven inte förde samma politik ända fram till det famösa lappkastet hösten 2015?

En reflektion är att de kulturdebattörer som ser en ära i att nosa upp och fördöma så kallad normalisering tycks ha tagit ledigt just dessa dagar.

Man måste nog ändå beundra Socialdemokraternas skamlöshet i denna frågan, liksom i andra frågor som till exempel vårt de facto medlemskap i NATO, eller Alliansens jobbskatteavdrag som S både hatar och behåller. Man lyckas både ha kakan och äta den. Det är ett mycket väl fungerande politiskt hantverk som Machiavelli hade uppskattat.

Jag ska inte moralisera alltför mycket. Man ska nämligen komma ihåg att många politiker och debattörer ofta påstår att ”vi måste göra allt” för att motarbeta SD. Om man menar allvar med detta, alltså att göra ”allt”, varför ska man då klaga på om Socialdemokraterna gör det genom att helt enkelt sno SD:s retorik och politik? Om SD på det sättet kan förminskas, så har ju målet uppnåtts, eller hur?

Slutligen, ja, jag är litet sarkastisk i mina kommentarer ovan. Men inte bara. Om Socialdemokraterna lyckas försvaga SD så är det bra. Ibland måste man tänka igenom vad som är bra politik i meningen att den verkligen leder till ett bättre samhälle, inte bara att man lyckas demonstrera vilka bra åsikter man har. De som vill ha ett öppet samhälle med välfärd måste inse att öppna gränser inte är den rätta metoden att uppnå det. Allt gott kan inte infrias. Det finns målkonflikter. Ett erkännande av det vore en ärlig politik. Det vore ett alternativ till den skamlösa manipulationens politik.

Tror liberaler på kultur?

I diskussionen om konflikter mellan grupper i samhället får man ibland intrycket att många liberaler inte tror på kultur. Om man använder uttryck som ”svensk kultur”, ”svenska värderingar”, ”muslimsk kultur” eller ”arabisk kultur”, så kommer ofta invändningar om att det inte finns något som kan kallas kultur, allt sådant tal är fördomar och påhitt. Det enda som finns är individer som uppför sig på ena eller andra sättet.

Kanske är det liberalismens individualism som leder tanken så fel. Från värderingen att det vore bra om individen kan agera som hen vill utan förbud eller begränsningar, så drar man felaktigt slutsatsen att människor faktiskt agerar på det viset. Eller kan det vara synen att människor i grunden är goda, och att alla handlingar som vi inte tolkar som goda måste bero på dåliga omständigheter?

Vad förklaringen än är, så vore det bra om vi kunde inse att människan är en kulturvarelse. Hen växer upp i ett samhälle där vissa regler och förhållningssätt gäller, och de allra flesta människor internaliserar dessa värderingar. Vare sig samhällenas eller människornas värderingar är statiska, de förändras över tid som en följd av en mängd olika typer av påverkan. Men de förändras oftast ganska trögt.

Som bevis för att även liberaler kan, och ska, använda begreppet kultur anför jag en artikel av Lisa Magnusson, ledarskribent på Dagens Nyheter: ”Nej, Sverigedemokraterna är inte som andra” (26 september 2017, tyvärr betalvägg). Hon skriver:

Sverigedemokraterna är inte ett parti som alla andra, det kan man lugnt konstatera. Det är inte bara det senaste avslöjandet om en partikultur där brottslingar och förövare hålls om ryggen medan offer fryses ut. Det är partiets hela väsen.

Om man betänker partikulturen så är det faktiskt lika sannolikt att dessa personer helt enkelt får bli kvar eftersom de är en del av gänget. Man vill ju inte knuffa bort en polare från den veritabla syltburk som är skattebetalarnas arvoden till förtroendevalda.

Vi förstår alla vad Magnusson menar. Det finns inget konstigt i resonemanget om att ett parti kan ha en viss kultur. Kanske SD-anhängare är oense med Magnusson om exakt vad denna SD-kultur består i, men att den finns är helt okontroversiellt.

Med tanke på att Magnusson alltså själv använder begreppet kultur om handlingsmönstren hos en grupp människor, så är det inte så litet absurt att hon i samma artikel ironiserar över begreppet ”svenska värderingar”, och anser att det bara är en kod för gammal hederlig rasism.

Kultur handlar om värderingar: hur man bör agera i ett socialt sammanhang. Därför borde begreppet ”svenska värderingar” vara helt okontroversiellt. Kan SD ha en partikultur, så kan Sverige, eller andra grupper i Sverige, ha kultur. Det avser en sociologisk verklighet. De som tycker att begreppet är irrelevant, reaktionärt eller något annat hemskt måste tänka till litet. De vore ytterst anmärkningsvärt, ja, omänskligt, om inte de människor som lever tillsammans inom Sveriges gränser har format och formar en kultur. Kanske leds tanken fel av föreställningen att om man säger ”svenska värderingar” så menas en entydig, sammanhållen samling lätt beskrivna värdepåståenden. Men så är det inte.

Det är kontroversiellt exakt vad dessa värderingar består i, och vad de borde bestå i. Olika delgrupper har skiljaktiga värderingar och kultur, alltifrån etniska grupper till sammanslutningar som bygger på politik eller allehanda intressen. Samhällsdiskussionen handlar ganska mycket om just det. Bör föräldrar dela sin barnledighet lika, eller bör de välja en fördelning som passar den egna situationen? Där är ett exempel på en fråga där de svenska värderingarna skiljer sig åt mellan partier, grupper och människor, och där stora förändringar pågår i samhället.

Liberaler tycker understundom att det är olämpligt eller fel att tala om kulturdrag hos olika grupper, allt från romer till muslimer, svenskar, amerikaner, eller andra. Det är feltänkt. Om man kan tala om en specifik partikultur hos Sverigedemokraterna, så kan man tala om den hos andra grupper. Det vi ska akta oss för är att påstå att denna kultur är oföränderlig eller inneboende hos alla människor i gruppen. Varje kulturyttring kan och får granskas och kritiseras. Den kan ändras. Det är det som är det öppna samhället.

Trumpismo: vad bör göras?

I proteststormarna mot president Donald Trump eller mot Moderaternas förebådade samtal med Sverigedemokraterna är det en viktig fråga som riskerar att försvinna. Nämligen: Hur ska fler väljare övertygas om att rösta på något annat än Trump eller Sverigedemokraterna?

För kampen mot populismen kan ju inte ha som mål att genomföra de mest spektakulära demonstrationerna, eller att formulera de mest dräpande formuleringarna. Det primära målet måste vara att i nästa val vinna stöd för en annan politik. Protester och fördömanden är medel för det målet, och måste bedömas efter hur effektiva de är.

Timothy Garton Ash skriver om bland annat detta i New York Review of Books 19 januari 2017. Han avslutar med en viktig insikt:
Fortsätt läsa ”Trumpismo: vad bör göras?”

Per T. Ohlssons önsketänkande

Per T. Ohlsson skriver i sin krönika i Sydsvenskan 2 oktober 2016:

Enda sättet att stoppa och tränga tillbaka Sverigedemokraterna är, i det långa loppet, att beröva dem möjlighet att exploatera missnöjet med en dysfunktionell flyktingpolitik. Det kan bara ske genom en fungerande integration som gör det möjligt att med trovärdighet hävda att inflöde av människor utifrån kan vara en tillgång, inte bara ett problem. Här står Sverige inför en lika väldig som akut utmaning som kräver oortodoxa lösningar.

Jag är ledsen att behöva påpeka det, men detta är faktiskt önsketänkande. Man gör det enkelt för sig om man tror att stödet för SD skulle minska bara integrationen fungerade.

Sverigedemokraternas framsteg har nämligen en mycket bredare grund än bara kritik mot flyktingpolitik. Det handlar bland annat om globalisering, urbanisering, glipor i välfärden (verkliga eller inbillade), förändringar i sociala förhållanden och i arbetslivet. Det genuina främlingshatet är verkligt och en del av stödet för SD, men kritik mot invandring är också en slags åskledare som drar till sig mycket frustration som egentligen har andra orsaker.
Fortsätt läsa ”Per T. Ohlssons önsketänkande”

DN:s ledare och tonläget i debatten

Jag tycker litet synd om ledarskribenter. De tycks aldrig kunna erkänna att de skrivit något som var mindre lyckat. Kanske har de inte förstått. Eller så har de det, och försöker inte låtsas om det. I värsta fall försöker de trampa vidare i klaveret. Illa vilket som.

Jag skrev tidigare om det usla resonemanget i Dagens Nyheters ledare 13 juni 2016. I ledaren av 18 juni kan vi läsa:

Nattklubbsskytten i Florida skördade ett 50-tal offer innan han själv träffades av polisens kulor. Också ett terrordåd, av allt att döma, men en del av omständigheterna och motiven är fortfarande suddiga.

Betrakta dessa ord: ”av allt att döma”. Vad menar DN:s ledarskribent? Att det kanske finns rimliga tvivel om det? Finns det någon anledning att betvivla Barack Obamas uttalande om detta? Jag försöker komma på någon rimlig tanke med ledarskribentens kvalificerande bisats, men jag misslyckas helt. Kanske är jag dum.

Och detta med ”suddiga”? Finns det någon enda omständighet som pekar på något annat motiv än böghat sprunget ur, eller förstärkt av, islamism och möjligen självhat?
Fortsätt läsa ”DN:s ledare och tonläget i debatten”

Kan liberaler förstå sverigedemokrater?

Ska politiker försöka förstå de människor man vill ha som väljare?

Svaret på denna fråga borde självklart vara ”ja”, eller hur? Men ibland undrar jag. Med tanke på det sätt som många liberaler och andra politiker argumenterar, så kan man tvivla på om de verkligen på allvar har funderat på hur dagens sverigedemokratiska sympatisörer tänker. Och om de inte har gjort det, hur ska de då kunna vinna tillbaka dessa väljare?

Visserligen kan man följa den gamle folkpartistiske politikern Hadar Cars i dennes berömda utbrott på ett torgmöte på 1980-talet mot en envist tjatande invandringskritisk person: ”Folkpartiet vill inte ha din röst!” Det är en fullt rimlig hållning. Det finns ingen skyldighet för ett parti att fjäska för alla väljare.

Men det kanske finns några väljare bland de ungefär 18% som idag ämnar rösta på Sverigedemokraterna som Liberalerna eller andra vill vinna tillbaka? Då måste man ha en förståelse för hur dessa väljare resonerar.
Fortsätt läsa ”Kan liberaler förstå sverigedemokrater?”

Nationalstaten som allmänning: En extremistisk invandringspolitik.

I skuggan av det pågående dramat med Syriens flyktingkatastrof händer märkliga saker i den svenska debatten. Vissa ståndpunkter som förut ansetts självklara blir plötsligt suspekta, medan andra går från tokstollevarning till hög moral. Så vad gäller? Vilken ståndpunkt är moralisk?

Jag tänker här argumentera för vad som tycks ha blivit en extremistisk ståndpunkt, nämligen en reglerad, om än generös, invandringspolitik. Mitt argument är att den moderna välfärdsstaten är att likna vid en allmänning som måste skyddas för att vara hållbar.
Fortsätt läsa ”Nationalstaten som allmänning: En extremistisk invandringspolitik.”

Ola Larsmo om liberalismen och Sverigedemokraterna: rätt men fel

Ola Larsmo skriver bra om liberalismen och Sverigedemokraterna i Dagens Nyheter 18 augusti 2015. Men det räcker tyvärr inte. Hans slutsats är misslyckad.

Larsmo har fått bättre ordning på tänkandet sedan inlägget 4 dec 2014 om SD och budgetkrisen i riksdagen (se min kommentar här). Det kan bero på att han den här gången lutar sig mot en utmärkt ledare skriven av Håkan Holmberg 15 aug 2015 i UNT.
Fortsätt läsa ”Ola Larsmo om liberalismen och Sverigedemokraterna: rätt men fel”

Reformpolitik: död eller fel fokus?

Marie Demker, statsvetare i Göteborg, har skrivit ett blogginlägg 1 mars 2015 med titeln ”Är tiden för politiska reformer för alltid förbi?”. Hennes analys illustrerar bland annat hur ingrodd föreställningen om socialdemokratins primat i svensk politik är. Hon skriver:

När Alliansregeringen tillträdde 2006 använde den sin första tid till flera politiska förändringar men det är svårt att kalla dem ”reformer”. Möjligen kan RUT-avdraget kvalificera sig som reform. En reform är en omfattande förändring som berör breda samhällslager, som föregåtts av utredningar och analyser och syftar till att förbättra välståndet för medborgarna i allmänhet. Typiska exempel på reformer är åttatimmarsdag, ATP-systemet, barnbidrag, föräldraledighet och kanske även maxtaxan.

Låt oss bortse från att Demker av någon anledning glömmer Alliansens största reform, jobbskatteavdragen, som rent faktiskt uppfyller den Demkerska definitionen av ”reform”. Bortse också från att maxtaxan, såvitt jag kommer ihåg, knappast föregicks av några utredningar eller analyser, utan var ett plötsligt framkastat inslag i Göran Perssons valrörelse 1998.

Demker definierar begreppet ”reform” på ett sådant sätt att det i stort sett omfattar endast klassisk socialdemokratisk skattehöjande politik. Därav drar hon slutsatsen att endast en stark socialdemokrati kan föra reformpolitik. Så ser ett cirkelbevis ut.
Fortsätt läsa ”Reformpolitik: död eller fel fokus?”

Jodå, Sverigedemokraterna är nyfascister

Veckans diskussionsämne är givet: Är Sverigedemokraterna att betrakta som nyfascister eller inte? Låt mig granska några av argumenten och ståndpunkterna.

Ett första påpekande: Etiketten ifråga är ”nyfascism”. Inte ”fascism”. Ingen har hävdat att SD är en fotostatkopia av den italienska 1930-talsrörelsen. Med beteckningen ”nyfascism” menas att det finns tillräcklig grund för att påstå att SD:s tänkande ingår i samma tradition som Mussolinis fascism, eller för den delen Hitlers nationalsocialism. Det handlar om tankelinjer, inte förekomst av olika yttre attribut.
Fortsätt läsa ”Jodå, Sverigedemokraterna är nyfascister”