Hans Ruin och de utifrån importerade lärosatserna

Hans Ruin skriver ett inlägg i debatten om etik i kölvattnet av Macchiarini-skandalen. Han undviker att ta upp frågan om Heidegger och nazismen, vilket är klokt. Inget han kan säga där skulle undgå att vara löjligt eller hycklande. Men han vidhåller sin kritik mot den praktiska filosofin. Följande är kärnan i hans argument:

[…] om filosofin ska kunna bidra till att stärka den etiska omdömesförmågan inom professioner bör den gestaltas i nära dialog med respektive verksamhet och inte ha formen av utifrån importerade lärosatser och tankeexperiment.

I den förra artikeln talade Ruin om ”praxisbaserad etisk reflektion inom varje mänsklig verksamhet”. Han vill se ett samhälle där olika fält utvecklar sina egna separata etiska diskussioner. Olika verksamheter ska ha

[…] förmågan att se och tänka sig själv och sin egen verksamhet inom ett bredare historisk-kulturellt ramverk.

Tänk litet på vad detta betyder. Kritik mellan fält, över gränserna och mellan personer inom skilda verksamheter ses som otillbörlig sammanblandning. Upplysningens ideal om en diskussion mellan alla människans tankeriktningar och vetenskaper betraktas av Ruin som ett sinistert utnyttjande av ”utifrån importerade lärosatser”. Det kritiska tänkandet skall på sin höjd kunna ske inom det egna fältet. Det är en tankens apartheid som Ruin förespråkar, en slags filosofins identitetspolitik där varje ”mänsklig verksamhet” ska utvecklas var för sig inom ett visst givet ramverk; avvikelser undanbedes.
Fortsätt läsa ”Hans Ruin och de utifrån importerade lärosatserna”

Macchiarini, Heidegger och käpphästarnas dans

Debatten om Macchiarini-skandalen har blivit något av en käpphästarnas dans. Den ena debattören efter den andra plockar fram sitt eget mest omhuldade hatobjekt och ropar ”Se! Jag hade rätt!”

Senast ut i raden är Hans Ruin, som lyckas med konststycket att skriva om saken utan att överhuvudtaget diskutera någon enda aspekt av det konkreta skeendet i Macchiarini-skandalen. Hans ärende är istället ett generalangrepp på den analytiska filosofin och då framförallt den praktiska filosofin och en av dess företrädare, Torbjörn Tännsjö.

Jag ser inget behov att försvara Tännsjö, det klarar han själv. Däremot vill jag granska Ruins synpunkter. Varifrån kommer hans argument? Vad vill han?

Det passerade ett så kallat meme, alltså en bild med en fyndig text, i mitt Twitterflöde, som något tillspetsat sammanfattar kontentan av Ruins artikel:

macchiarini-nazistisk-filosofi
Fortsätt läsa ”Macchiarini, Heidegger och käpphästarnas dans”

Att granska påven kritiskt

Jag fick en intressant reaktion på mitt senaste inlägg ”När påven kommer på tal tar det kritiska sinnelaget paus”. En av mina läsare svarade och sade att påven Franciskus gör vad han kan för att vända en motsträvig katolsk kyrka. Som belägg bifogade läsaren länkar till ett antal artiklar.

Låt mig gå igenom dessa artiklar med ett kritiskt öga. Jag tänker alltså göra så som naturligt och brukligt är, men som alltför få gör. Och som jag befarar att ännu färre kommer att göra nu när alla blir till sig i trasorna inför påvens Sverigebesök.
Fortsätt läsa ”Att granska påven kritiskt”

Att lägga all skuld på Väst är moralisk rasism

Efter terrordåd vidtar alltid en diskussion om vems felet är. I vissa kretsar är det naturligt att rent rutinmässigt lägga skulden på Väst. Med Väst menas då den del av världen där liberalismen i bred mening är förhärskande, där demokrati och marknadsekonomi råder. De konflikter som utspelas i världen i allmänhet, och i Mellanöstern i synnerhet, sägs bero på den kolonialism, utsugning, krigföring och imperialism som Väst utövar. Alltså är skulden Västs.

Detta är ett mycket vanligt sätt att resonera på den politiska vänsterkanten. Vi har alla hört de som Salman Rushdie kallar ”the but brigade”, alltså de som inleder sina resonemang med frasen ”jovisst, terrorism är dåligt, men…”, varvid en lång räcka oförrätter utförda av Väst dras upp som förklaring.

Den vänster som deltar i skuldbeläggandet av västerlandet har dock ett problem: Vänstern har en i grunden positiv inställning till Upplysningens ideal och den franska revolutionens paroll ”Liberté, égalité, fraternité”. Vänsterns problem är att dess tes om Västs alltomfattande skuld innebär en risk för vad jag skulle vilja kalla moralisk rasism. Och rasism går inte ihop med Upplysningens ideal.
Fortsätt läsa ”Att lägga all skuld på Väst är moralisk rasism”

IS-krigarna och samhällskontraktet

Samhällskontraktet är idén att medborgarna har ingått ett avtal med varandra om rättigheter och skyldigheter i samhällslivet. Staten ska garantera människorna liv och olika rättigheter, och människorna underkastar sig statens styre, betalar skatt, uppför sig vettigt mot varandra och gör som polisen säger. Exakt vilka dessa rättigheter och skyldigheter är bestäms i det demokratiska systemet. Brott mot samhällskontraktet från statens sida utgör legitim grund för protest.

Jag tror man bättre kan förstå upprördheten i många av den senaste tidens debatter, som t.ex. den om hemvändande krigare från Islamiska Staten, om man betraktar dem i ljuset av idén om samhällskontraktet. Det handlar om en svårlöst konflikt mellan samhällelig rättvisa och nytta, där bägge sidor har goda argument.
Fortsätt läsa ”IS-krigarna och samhällskontraktet”

Småbarn använder Karl Poppers kunskapsteori

Karl Poppers vetenskapsteori handlar om hur kunskap kan nås trots att den inte kan göras helt säker. Poppers inställning är att jakten efter ett kriterium på säker kunskap, som är ett mycket starkt tema i västerländsk filosofi, är helt missriktad. Det handlar inte om att nå säker kunskap, fastlagd en gång för alla. All kunskap är provisorisk. Det gäller att kritiskt granska dagens kunskap, förkasta de teorier som visar sig felaktiga, och därefter formulera nya teorier som förklarar de nya fenomenen. Så kan man nå ny kunskap, även den provisorisk. Framsteg är möjliga.

Popper beskrev sin vetenskapsteori i Logik der Forschung (1934), senare på engelska som The Logic of Scientific Discovery (1959). Han utvecklade den mot en mer allmän kunskapsteori med resonemang lånade från evolutionsteorin i boken Objective Knowledge, An Evolutionary Approach (1972).

Poppers vetenskapsteori är samtidigt både standard och helt ute. Många vanliga forskare brukar nämna Poppers falsifikationskriterium när vetenskapens grunder diskuteras: En teori är vetenskaplig endast om den i princip kan falsifieras, alltså potentiellt kunna visas felaktig genom observation av något specifikt fenomen. Samtidigt är Poppers vetenskapsteori inte något hett diskussionsämne bland fackfilosofer, där andra epistemologiska teorier är poppis för dagen. Dessa fackfilosofer brukar himla med ögonen när någon forskare pratar om Popper.

Men vem vet, kanske det är dags att titta lite närmare på Poppers kunskapsteori igen? I en skojig studie av hur småbarn resonerar så tycker jag man finner intressanta popperianska drag. Aimee Stahl och Lisa Feigenson beskriver i Science 3 april 2015 (tyvärr inte Open Access; finns på närmaste universitetsbibliotek) ett mycket snyggt designat experiment som syftar till att undersöka hur 11 månader gamla barn skaffar sig kunskap om världen. Maria Gunther rapporterar om undersökningen i Dagens Nyheter 5 april 2015.
Fortsätt läsa ”Småbarn använder Karl Poppers kunskapsteori”

Är postmodernism upplysningens yttersta konsekvens, eller dess antites?

Författaren Torbjörn Elensky publicerade en intressant understreckare om identitetspolitik och Upplysningen i Svenska Dagbladet 11 februari 2015. Han skriver:

Postmodernismen är på ett sätt upplysningens yttersta konsekvens. Den är upplysningen vänd mot sig själv, som slukar sig själv, genom att med radikalt tvivel, i David Humes och Immanuel Kants efterföljd, underminera själva grunden för de viktigaste upplysningstankarna – tron på en möjlig objektiv sanning, tron på förnuftets förmåga att förstå och ordna världen rationellt, tron på en gemensam mänsklighet med en yttersta möjlighet av rättvisa och frihet för alla, om bara de grundläggande mänskliga rättigheterna och friheterna kan spridas ut och tillämpas i hela världen.

Han beskriver hur den konservativa motupplysningen med namn som Joseph de Maistre, Johann Georg Hamann och Johann Gottfried Herder hävdade att människan alltid har en identitet förankrad i det kollektiva, i det egna folket. Kulturerna är en sorts självständiga väsen, som inte kan blandas eller bytas, utan måste utvecklas på egna villkor.
Fortsätt läsa ”Är postmodernism upplysningens yttersta konsekvens, eller dess antites?”

Måste läsas: Kenan Maliks bok om moralfilosofins historia

This blog post is also available in English.

Kenan Malik, engelsk skribent och föreläsare, har skrivit en bok om moralfilosofins historia som varje person intresserad av ämnet helt enkelt måste läsa. ”The Quest for a Moral Compass” är ett under av klarhet och stringens. Filosofernas ståndpunkter framställs begripligt utan orimlig förenkling. Deras etiska resonemang sätts in i ett socialt och intellektuellt sammanhang. Det är oupphörligt intressant och lärorikt.

Boken börjar med öppningsstrofen ur Homeros Iliaden, ”Sjung, o gudinna, om vreden som brann hos Peliden Akhilleus…”, och diskuterar det moraliska universum som den berättelsen utspelar sig inom. Det är ett författartekniskt grepp som får mig att jubla. Ingen långrandig inledning, pseudo-akademiskt meta-snack om hur boken är upplagd, utan bara pang på, huvudet före! Så ska en slipsten dras.

Boken har undertiteln A Global History of Ethics, vilket signalerar att den sträcker sig utanför det sedvanliga fokuset på enbart europeisk filosofi. Varje kapitel behandlar ett tema eller en filosofisk riktning, i stora drag enligt kronologisk ordning. Etikens intima och komplexa förhållande till religionen upptar en stor del av diskussionen.
Fortsätt läsa ”Måste läsas: Kenan Maliks bok om moralfilosofins historia”

Isaiah Berlin om nationalismen

En essä i New York Review of Books 25 april 2013 av Mark Lilla om den liberale idéhistorikern Isaiah Berlin fångade mitt intresse. Berlin är kanske mest känd för sin diskussion av distinktionen mellan negativ och positiv frihet. Men minst lika intressant är det han har skrivit om upplysningsidéerna och reaktionerna mot dem.

Lilla återberättar historien om hur den unge filosofen Isaiah Berlin, i krigstjänst på brittiska ambassaden i Washington DC, under en lång flygning till London 1944 i ett obekvämt militärflyg, kommer till slutsatsen att hans påbörjade akademiska bana inom den analytiska filosofin inte var den rätta. Han ville ”veta mer vid slutet av sitt liv än i början”. Efter kriget sadlade han om och blev något som vi idag kallar idéhistoriker.

Det betraktades då som ett slags nerköp; historia var en sak, filosofi något annat. Och i Oxford var det självklart vad som stod högst i rang. Lilla skriver att när han idag läser om Berlins essäsamling Against the Current så framstår det som uppenbart att Berlin i själva verket aldrig övergav filosofin, och det är idag svårt att förstå att det inte var tydligt redan då. Idéhistoria var för Berlin filosofi med andra medel.
Fortsätt läsa ”Isaiah Berlin om nationalismen”

Grundkurs i ateism, del 8: Abraham, Kierkegaard och DN:s Birgersson

Susanna Birgersson, ledarskribent på Dagens Nyheter, skriver om Søren Kierkegaard 8 maj 2013, apropå dennes 200-årsdag nyligen.

Kierkegaard är en av de filosofer som tycks vara resolut apolitiska, alltså helt ointresserade av, och för, samhällelig praktik. Mig veterligen har ingen politiker använt Kierkegaard som argument för något. Ej heller har hans tankar använts som ursäkt av någon diktator. Sympatiskt, kan man tycka. Men riktigt så enkelt är det inte.
Fortsätt läsa ”Grundkurs i ateism, del 8: Abraham, Kierkegaard och DN:s Birgersson”