Godhet, egoism, kylig beräkning

Är godhet bara förtäckt egoism? Eller är godhetshatarna slavar under en hård och kall människosyn? Debatten är frän och sker synbarligen utan försök att förstå den man kritiserar. Ann Heberlein skriver (Fokus 9 dec 2016) om att ”det är så mycket lättare att vara god än att göra rätt” och avser den som ger gåvor till tiggare för att främst – som hon tolkar det – känna sig nöjd med sig själv. Malin Lernfelt anser (Expressen 11 dec 2016) att Heberlein är en ”professionella tyckare som raljerar över godhet som vore det något förkastligt och efterfrågar hårdare tag […]”

Så går diskussionen, eller snarare grälet. Många kommer förmodligen att skratta åt min synpunkt i detta (vilket jag struntar i, eftersom jag tror på den), nämligen: Båda sidor har poänger. Och vi kan nå en bättre värld endast om vi erkänner det.

Stora tänkare, felaktiga tankar

Varför har vi ett sådant binärt förhållningssätt till stora tänkare? Antingen faller vi pladask och accepterar allt en tänkare har sagt. Eller så kategoriserar vi personen som en tok eller extremist. Man kan ju tänka sig ett mellanläge, eller hur? Att även stora tänkare ibland kör i diket. Eller att en virrpanna någon gång formulerar en riktigt intressant tanke.

Låt mig därför diskutera några felaktiga tankar från tre nutida tänkare, Lars Gustafsson, Zygmunt Bauman och Torbjörn Tännsjö. Det här är inte menat som analyser av dessa personers hela tänkande, utan det handlar om några specifika tankar och argument.

Hans Ruin och de utifrån importerade lärosatserna

Hans Ruin skriver ett inlägg i debatten om etik i kölvattnet av Macchiarini-skandalen. Han undviker att ta upp frågan om Heidegger och nazismen, vilket är klokt. Inget han kan säga där skulle undgå att vara löjligt eller hycklande. Men han vidhåller sin kritik mot den praktiska filosofin. Följande är kärnan i hans argument:

[…] om filosofin ska kunna bidra till att stärka den etiska omdömesförmågan inom professioner bör den gestaltas i nära dialog med respektive verksamhet och inte ha formen av utifrån importerade lärosatser och tankeexperiment.

I den förra artikeln talade Ruin om ”praxisbaserad etisk reflektion inom varje mänsklig verksamhet”. Han vill se ett samhälle där olika fält utvecklar sina egna separata etiska diskussioner. Olika verksamheter ska ha

[…] förmågan att se och tänka sig själv och sin egen verksamhet inom ett bredare historisk-kulturellt ramverk.

Tänk litet på vad detta betyder. Kritik mellan fält, över gränserna och mellan personer inom skilda verksamheter ses som otillbörlig sammanblandning. Upplysningens ideal om en diskussion mellan alla människans tankeriktningar och vetenskaper betraktas av Ruin som ett sinistert utnyttjande av ”utifrån importerade lärosatser”. Det kritiska tänkandet skall på sin höjd kunna ske inom det egna fältet. Det är en tankens apartheid som Ruin förespråkar, en slags filosofins identitetspolitik där varje ”mänsklig verksamhet” ska utvecklas var för sig inom ett visst givet ramverk; avvikelser undanbedes.

Forskningens nytta, oförutsägbarhet och värde

Stefan Schubert skrev ett debattinlägg 1 okt 2015 i Vetenskapsrådets webtidning Curie med rubriken ”Hur mycket nytta måste forskningen skapa?”. Schubert vill formulera ett kriterium för att avgöra vilken forskning som skall få resurser. Här kritiserar jag hans förslag.

Hans tes är:

Men forskningen måste även vara nyttigare än allt annat pengarna kunde användas till (annan forskning, sjukbäddar, malarianät, etc) för att det ska vara rationellt att satsa på den. Med andra ord måste nyttan av forskningen vara större än alternativkostnaden. Om den inte är det, bör pengarna styras om till en nyttigare verksamhet.

Han följer upp med:

För att avgöra den frågan [om forskningens resurser] ska man inte titta på hur stor nytta denna forskning genererar totalt, utan på marginalnyttan den sista procenten genererar.

Precis som det mesta har forskning en sjunkande marginalnytta. Den första professorn i ett ämne skapar mer nytta än den femtionde.

Ida Ölmedal snedtänder om plikt, moral och konsekvens

Ida Ölmedal reagerar mot diskussionen om plikt i samhället (Expressen 2 aug 2015). Tyvärr gör hon det på ett sätt som är alltför vanligt i dagens debatt. Hon tycks förväxla sarkasmer, halvlögner och vridna tolkningar med argument. Men under retoriksmeten finns en intressant synpunkt som förtjänar diskussion.

IS-krigarna och samhällskontraktet

Samhällskontraktet är idén att medborgarna har ingått ett avtal med varandra om rättigheter och skyldigheter i samhällslivet. Staten ska garantera människorna liv och olika rättigheter, och människorna underkastar sig statens styre, betalar skatt, uppför sig vettigt mot varandra och gör som polisen säger. Exakt vilka dessa rättigheter och skyldigheter är bestäms i det demokratiska systemet. Brott mot samhällskontraktet från statens sida utgör legitim grund för protest.

Jag tror man bättre kan förstå upprördheten i många av den senaste tidens debatter, som t.ex. den om hemvändande krigare från Islamiska Staten, om man betraktar dem i ljuset av idén om samhällskontraktet. Det handlar om en svårlöst konflikt mellan samhällelig rättvisa och nytta, där bägge sidor har goda argument.

Ann Heberlein: Etik. En introduktion med brister.

Ann Heberlein, akademiker verksam inom etik vid Centrum för teologi och religionsvetenskap vid Lunds universitet, har skrivit boken Etik: Människa, moral, mening.

Föreliggande boks ambition är att erbjuda en grundläggande introduktion till ämnet etik, men också knyta samman etiken med existensen.

Heberlein lyckas ganska väl i detta uppsåt. Boken kan fungera som utgångspunkt för en diskussionscirkel om etik. Ibland blir det dock litet för många snuttifierade omnämnanden av olika filosofers tankar. Fördelen är att man får många ingångar till möjlig fördjupning i sådant man är särskilt intresserad av. Nackdelen är att det blir ganska ytligt.

Till bokens förtjänster hör ett glasklart resonemang om kulturrelativismen, som Heberlein elegant strimlar. Någon anhängare av postmodernism är hon inte.

Heberleins resonemang är dock alldeles för ofta ganska oskarpa. Manuskriptet hade behövt gås igenom av några tuffa kritiker. Då hade kanske en del uppenbara svagheter kunnat åtgärdats. Boken hade vunnit på att utelämna kanske en tredjedel av filosoferna, och istället fördjupa diskussionen.

Jag koncentrerar mig här på två ganska iögonenfallande brister i Heberleins redogörelse.