Märkligt insiktslöst om svenska värderingar

Dagens Nyheter har ett tema om nationalism 4 dec 2016. Låt mig här fokusera på en av artiklarna. Den illustrerar ofrivilligt en anledning till att diskussionen om svenska värderingar och nationalism så ofta blir förvirrad.

Det är den politiska kommentatorn Ewa Stenberg som visar sig inte alls förstå vad värderingar betyder i ett samhälle. Ingressen till hennes artikel ”Politikernas tal möts av frågetecken” lyder:

Svenska politikers tal om svenska värderingar är ett eko från den nationalistiska våg som drar fram över världen: en global trend som passar det individualistiska och antiauktoritära Sverige ganska illa.

Detta är vad jag kallar en självförstörande utsaga. Tesen motbevisar sig själv.

Stenberg tycks inte alls tro på talet om svenska värderinger, sådant är bara uttryck för en unken nationalism. Ändå skriver hon rakt upp och ner om ”det individualistiska och antiauktoritära Sverige”. Men vad är detta om inte en utsaga om svenska värderingar? Jag finner det närmast osannolikt märkligt att en skribent i en och samma mening tar avstånd från idéen om att det kan finnas några svenska värderingar, för att sedan helt oreflekterat påstå något om just vilka värderingar som är förhärskande i Sverige. Snacka om kognitiv dissonans!

Hur ska man förstå denna intellektuella blackout? Jag tror man kan finna en förklaring i resonemanget längre fram i hennes artikel:

Men kanske är det typiskt svenska att inte ha några kollektiva svenska värderingar. Sverige är ett liberalt land, där de flesta kan välja sina värderingar så länge de följer lagen.

Om man frågar uppriktiga utländska diplomater om vad som de anser kännetecknar Sverige så svarar många ”pragmatism”. En del kallar det rent av principlöshet. Men det skulle ingen av våra partiledare vilja kalla en svensk värdering.

Detta är så aningslöst att jag blir helt förbluffad. Stenberg tror alltså på fullt allvar att om ”Sverige är ett liberalt land” så är det inte ett uttryck för kollektiva svenska värderingar? Eller att ”pragmatism” inte skulle vara ett exempel på en inställning som bygger på en viss värdering? Det är i ju själva verket exakt tvärtom.

Stenberg skriver att ”de flesta kan välja sina värderingar så länge de följer lagen.” Denna sats är i sig ett uttryck för en samhällelig värdering som är mycket specifik och ovanlig, historiskt sett. Vi är fria att tycka, tänka och agera som vi vill så länge det inte inkräktar på andras rätt. Det är en genuint liberal värdering som skiljer sig på ett avgörande sätt från ett närmast oändligt antal andra ideologiers och religioners värderingar, idag och genom historien. Det är en idé som har vuxit fram sakta och ryckigt framförallt under 1800-talet, men med djupa rötter i Upplysningen och ännu tidigare ur kristendomen. Jag ber Stenberg erinra sig alla de länder där de styrande och medborgarna med hänvisning till ideologi eller religion anser sig ha rätt att styra hur alla ska leva sina liv.

Alla samhällen bygger på en mängd föreställningar om hur vi bör agera gentemot varandra och hur samhället och de styrande bör agera. Allt detta har byggts upp och förändrats under historiens gång. Ibland har det inneburit större individuell frihet, ibland har svåra bakslag ägt rum. Men på det hela taget lever vi i Sverige och i västvärlden i ett bättre samhälle än tidigare, givet liberala värderingar. Det är inte ett naturtillstånd, utan det är en konstruktion som byggts med stor möda och som kräver ständigt underhållsarbete.

Jag tror att det bakom Stenbergs resonemang döljer sig en vag föreställning att vårt liberala samhälle på något sätt är självklart, naturligt, att det är så det blir bara inga elaka personer hittar på något dumt. Men den tanken är så naiv och fel den kan bli! Vårt samhälle har utvecklats så att det faktiskt är mer onaturligt än någonsin. Vi är, tack och lov, längre från naturtillståndet än någonsin! Tolerans, mångfald, välfärd och öppenhet är inte naturliga värderingar i ett samhälle. Förtryck, social konformitet, olikhet mellan människor från födseln har helt och hållet dominerat i historien.

Vi har idealbilder om vad som är rätt och fel. Dessa ändras med tiden som en följd av debatter, konflikter, förändringar i omvärlden och i vetenskap och teknologi. Ingen med minsta kunskap om historien kan tro att moralen är en och samma hela tiden. För endast 30 år sedan var tanken på könsneutralt äktenskap närmast löjeväckande i den allmänna politiska debatten. Idag anges den ofta som exempel på en svensk värdering. Inte därför att den alltid omfattats av många svenskar, vilket den alltså helt självklart inte har gjort ända tills helt nyligen. Utan därför att den nu, idag, betraktas som självklar.

Det är dålig stil att citera sig själv, men jag gör det ändå:

Jag tror därför att svenska liberaler ska ägna något mindre tid att hånskratta åt svenska värderingar. Därför de handlar om framsteg som faktiskt skett, och som vi bejakar. Det faktum att få, om ens några, av dessa ideal är ursvenska är faktiskt helt irrelevant. De har blivit svenska. Det är poängen. Om de är gamla eller inhemska spelar ingen roll.

När jag läste Ewa Stenbergs artikel insåg jag att en orsak till att talet om svenska värderingar har blivit så förvirrat är att hon liksom många andra tycks tro att dagens svenska värderingar, däribland individualism och pragmatism, är självklara, och därför inte kan vara värderingar. Det är dubbelt fel. De liberala värden som har blivit svenska är just värderingar, och de är absolut inte självklara. Om man inte förstår det kan man inte försvara dom.

Lasse Berg: Ut ur Kalahari

Journalisten Lasse Berg har utkommit med den tredje boken i sin Kalahari-serie. Den tar delvis formen av en självbiografi, men tyngdpunkten ligger på beskrivningen av utvecklingen i den numera inte fullt så fattiga världen. Den resonerar också om människans natur, det goda livet och civilisations villkor. Den tar stöd i fakta och statistik, men också mer filosofiska resonemang. Den är underbart lättläst och tar läsaren på allvar på ett mycket uppfriskande sätt.

Berg redovisar tydligt vad han, och andra, förr ansåg om den fattiga världens möjligheter: Nämligen att för 40-50 år sedan inget talade för att några framsteg skulle kunna ske. Men utvecklingen har visat att det var grundfel. Förbluffande mycket har blivit mycket bättre. Berg ger många konkreta exempel på förhållanden som har förbättrats radikalt, som till exempel barnadödligheten. Självklart utan att samtidigt förneka de oerhört stora problem som kvarstår, eller som har vuxit fram som en följd av utvecklingen. Resonemangen är prestigefria och sanningssökande.
Fortsätt läsa ”Lasse Berg: Ut ur Kalahari”

Debatt om Per Svenssons bok: Elefanten som inte fanns i rummet

Den debatt som Liberal Debatt anordnade i Stockholm 18 mars 2014 om Per Svenssons nyutkomna bok tydliggjorde alltför väl dess stora brist: Att inget stort aktuellt samhällsproblem diskuteras i den.

De som deltog i debatten (PJ Anders Linder, Susanne Birgersson, Mattias Svensson, Irene Wennemo och Per Svensson själv) håller förmodligen inte med mig. Ämnet som diskuterades mest var integritetsfrågorna, alltså att Google, Facebook, FRA, NSA, etc samlar på sig en massa personlig information som kan användas för att kartlägga människors liv. Per Svensson, och de övriga, tyckte tämligen samstämmigt att detta var ett stort problem, och att skarp maktkritik krävs från liberalt håll.

Låt mig svära i kyrkan: Integritetsfrågan är inte ett stort problem. Den som hävdar att den är det pratar mycket om ”hot”. Alltså att dessa data skulle användas i illvilligt syfte, om samhällsklimatet ändrades. Ja, just det: ”om”.
Fortsätt läsa ”Debatt om Per Svenssons bok: Elefanten som inte fanns i rummet”

Isaiah Berlin om nationalismen

En essä i New York Review of Books 25 april 2013 av Mark Lilla om den liberale idéhistorikern Isaiah Berlin fångade mitt intresse. Berlin är kanske mest känd för sin diskussion av distinktionen mellan negativ och positiv frihet. Men minst lika intressant är det han har skrivit om upplysningsidéerna och reaktionerna mot dem.

Lilla återberättar historien om hur den unge filosofen Isaiah Berlin, i krigstjänst på brittiska ambassaden i Washington DC, under en lång flygning till London 1944 i ett obekvämt militärflyg, kommer till slutsatsen att hans påbörjade akademiska bana inom den analytiska filosofin inte var den rätta. Han ville ”veta mer vid slutet av sitt liv än i början”. Efter kriget sadlade han om och blev något som vi idag kallar idéhistoriker.

Det betraktades då som ett slags nerköp; historia var en sak, filosofi något annat. Och i Oxford var det självklart vad som stod högst i rang. Lilla skriver att när han idag läser om Berlins essäsamling Against the Current så framstår det som uppenbart att Berlin i själva verket aldrig övergav filosofin, och det är idag svårt att förstå att det inte var tydligt redan då. Idéhistoria var för Berlin filosofi med andra medel.
Fortsätt läsa ”Isaiah Berlin om nationalismen”

Fattigdom och klass

Efter Uppdrag Gransknings reportage (nåja) 16 jan 2013 om barnfattigdom eller inte så har debatten om fattigdom och klass återigen blossat upp.

Låt oss ignorera stickspåret ifall några organisationer slirat med sina siffror. Fokusera på det viktiga i sammanhanget: Fattigdom. Och glöm den retoriska formuleringen ”barnfattigdom”. Det är fattigdom som är det samhälleligt intressanta, inte någon speciell delmängd därav.

Existerar fattigdom i Sverige? Ja. Har den ökat under senare tid? Förmodligen. Kan man vara fattig svensk även om man är rik jämfört med, säg, en medel-somalier? Jo, visst är det möjligt. Är fattigdom ett samhälleligt problem? Ja. Läs Susanna Alakoski i Dagens Nyheter 17 jan 2013 om fattigdom.

Men: Hur ska man analysera problemet? Vad bör göras? Se där de intressanta frågorna!

Göran Greider skriver i Metro 22 jan 2013. Han vill att man ska analysera problemet i termer av klassamhälle, inte fattigdom/underklass:

Fortsätt läsa ”Fattigdom och klass”

SD, fascismen och framtiden

I en pågående debatt om Sverigedemokraterna i Dagens Nyheter skriver journalisten Henrik Arnstad (15 nov):

Fascismen är i dag Sveriges enda framtidstroende politiska rörelse. SD tecknar i vackra färgar ett etniskt rensat, mytiskt och pånyttfött nationalistiskt Sverige inför väljarna. Jämför exempelvis med social­demokratins pessimistiska nostalgi. Det är därför fascismen går framåt i opinions­mätningarna.

Fortsätt läsa ”SD, fascismen och framtiden”