Trumpismo: vad bör göras?

I proteststormarna mot president Donald Trump eller mot Moderaternas förebådade samtal med Sverigedemokraterna är det en viktig fråga som riskerar att försvinna. Nämligen: Hur ska fler väljare övertygas om att rösta på något annat än Trump eller Sverigedemokraterna?

För kampen mot populismen kan ju inte ha som mål att genomföra de mest spektakulära demonstrationerna, eller att formulera de mest dräpande formuleringarna. Det primära målet måste vara att i nästa val vinna stöd för en annan politik. Protester och fördömanden är medel för det målet, och måste bedömas efter hur effektiva de är.

Timothy Garton Ash skriver om bland annat detta i New York Review of Books 19 januari 2017. Han avslutar med en viktig insikt:
Fortsätt läsa ”Trumpismo: vad bör göras?”

Med Per Svensson som vän behöver liberalismen inga fiender

Per Svensson skriver ett inlägg 22 december 2016 i debatten om liberalismen på Dagens Nyheters Kultursida. Man skulle kunna tro att det är en satir på en kultursideartikel: En rubrik med ”Skylla och Karybdis” (utan förankring i texten), därefter en text som inleder med en figur ur Fjodor Dostojevskijs roman ”Onda andar”. Fisförnämt skulle man kunna kalla det.

Det mest intressanta och oroväckande med Svenssons text är dess förakt gentemot välfärden:

Expressens liberalism har alltid manifesterat sig i konsekvent misstänksamhet mot överheten i alla dess former: från grötmyndiga gatuchefer till myglande ministrar. Det är därför svårbegripligt att tidningens nuvarande politiska redaktör Anna Dahlberg tycks vilja profilera Expressen som ett kamporgan för Kommunförbundet. Den rabulistiska men varmhjärtat frisinnade kvällstidningen Expressen har i dag Sveriges mest systemlojala ledarsida, ständigt redo att rasa över de orimliga bördor som på grund av flyktingsituationen och integrationsproblematiken läggs på landets hårt arbetande myndigheter och tungt prövade kommuner.

Jag blir bedrövad när jag läser detta. Svensson tycker det är skojigt att fnysa åt ”landets arbetande myndigheter” och ”tungt prövade kommuner”. Lyssna på föraktet i den ironin! Detta är alltså inställningen som en liberal har till vårt välfärdssamhälle? Svensson nedlåter sig inte att diskutera sakfrågan. Den som bekymrar sig om huruvida välfärden kan fungera givet vissa förutsättningar är ”systemlojal”.

Med Per Svensson som vän behöver liberalismen inga fiender.
Fortsätt läsa ”Med Per Svensson som vän behöver liberalismen inga fiender”

Det är skillnad på personlig och politisk godhet

Debatten om godhet fortsätter. Ann Heberlein skriver om den banala godheten 17 dec 2016 på sajten Ledarsidorna. Olika kristna kyrkor har gått samman i det så kallade Juluppropet, där man vänder sig mot ”teknifiering, empatilöshet och avhumanisering”. Annika Hamrud försvarar godheten i ett inlägg på SVT Nyheter Opinion 14 dec 2016:

[Heberlein] tvekar inte en sekund. Vår gåva är ett köp av tjänsten ”känn-dig-god”.

Smaka på det. Det är ett vidrigt sätt att beskriva det som är kittet i vårt samhälle: omtanken, anständigheten, godheten.

Det är inte lätt att veta hur man ska göra. Men det är alltid anständigt att hjälpa andra.

De ömsesidiga fräna beskyllningarna står som en giftig dimma över hela diskussionen. Jag har redan redan kommenterat debatten. Men jag hade en känsla av att det var någon viktig aspekt som jag inte hade lyckats fånga.

Jag tror jag har kommit på vad jag tidigare har missat: Inget av de tidigare inläggen tydliggör den helt avgörande skillnaden mellan personlig och politisk godhet. Vare sig Lernfelt, Heberlein eller någon annan debattör tycks ha gjort den distinktionen.
Fortsätt läsa ”Det är skillnad på personlig och politisk godhet”

Godhet, egoism, kylig beräkning

Är godhet bara förtäckt egoism? Eller är godhetshatarna slavar under en hård och kall människosyn? Debatten är frän och sker synbarligen utan försök att förstå den man kritiserar. Ann Heberlein skriver (Fokus 9 dec 2016) om att ”det är så mycket lättare att vara god än att göra rätt” och avser den som ger gåvor till tiggare för att främst – som hon tolkar det – känna sig nöjd med sig själv. Malin Lernfelt anser (Expressen 11 dec 2016) att Heberlein är en ”professionella tyckare som raljerar över godhet som vore det något förkastligt och efterfrågar hårdare tag […]”

Så går diskussionen, eller snarare grälet. Många kommer förmodligen att skratta åt min synpunkt i detta (vilket jag struntar i, eftersom jag tror på den), nämligen: Båda sidor har poänger. Och vi kan nå en bättre värld endast om vi erkänner det.
Fortsätt läsa ”Godhet, egoism, kylig beräkning”

Vi behöver tänka om

Västvärldens liberala ordning har stora problem. Det torde stå klart efter finanskrisen 2008, flyktingkatastrofen, de illiberala framgångarna i Ryssland, Ungern, Polen och Turkiet, främlingsfientlig populism i många länder, Brexit och senast Donald Trumps seger i USA:s presidentval. Varför hände allt detta? Hur ska utvecklingen kunna vändas? För att kunna finna vägar framåt måste vi analysera vad som gått fel. Man kan inte längre låtsas som att problemen skulle försvinna bara vi var litet mer ståndaktiga.

Här vill jag diskutera utifrån Maciej Zarembas artikel i Dagens Nyheter Kultur 13 november 2016.
Fortsätt läsa ”Vi behöver tänka om”

Murvlarnas usla argument

Särintressets makt är stor. Den får bland annat företrädarna för särintresset att använda de uslaste argument, antingen därför att de själva inte fattar hur usla de är, eller därför att de helt enkelt tror att de kan komma undan med det.

Nu senast är det folk i trycksaksbranschen som är sura på att momsen är de sedvanliga 25% på digitala produkter, medan momsen på papperskopior med samma innehåll är på den låga (somliga skulle säga subventionerade) nivån 6%. Detta beskrivs i en artikel av journalisten Alexandra Urisman Otto i Dagens Nyheter Kultur 18 oktober 2016.

Artikeln är närmast att likna vid en kampanjinlaga. Huruvida det är billigare att producera digitala produkter än papperskopior förtäljer den till exempel inte. Det är nog bäst, för annars skulle protesterna riskera framstå som gnäll. Av kritisk ansats finns inte ett spår. Jo, den ställer vassa frågor om varför inte regeringen har gjort som branschen krävt. Men branschens företrädare får bre ut sig utan en enda motfråga.
Fortsätt läsa ”Murvlarnas usla argument”

Antikrundan och svenska värderingar

Av någon anledning värderar vi gamla ting högt. På SVT:s Antikrundan faller experter och publik i extas när till exempel något stort åbäke till skåp visar sig vara ett par hundra år gammalt. Ju eländigare skick, desto bättre, verkar det. ”Oh! Här finns en färgflaga från 1700-talet!”

Jag tillhör den lilla minoriteten som när de ser detta fräser: ”Bränn skräpet! Köp nytt kvalitetssnickeri och gynna en hantverkare istället.” Men jag aktar mig noga för sådana utbrott om någon utomstående är närvarande. Min närmaste känner till min egenhet och är förlåtande.
Fortsätt läsa ”Antikrundan och svenska värderingar”

DN:s ledare och tonläget i debatten

Jag tycker litet synd om ledarskribenter. De tycks aldrig kunna erkänna att de skrivit något som var mindre lyckat. Kanske har de inte förstått. Eller så har de det, och försöker inte låtsas om det. I värsta fall försöker de trampa vidare i klaveret. Illa vilket som.

Jag skrev tidigare om det usla resonemanget i Dagens Nyheters ledare 13 juni 2016. I ledaren av 18 juni kan vi läsa:

Nattklubbsskytten i Florida skördade ett 50-tal offer innan han själv träffades av polisens kulor. Också ett terrordåd, av allt att döma, men en del av omständigheterna och motiven är fortfarande suddiga.

Betrakta dessa ord: ”av allt att döma”. Vad menar DN:s ledarskribent? Att det kanske finns rimliga tvivel om det? Finns det någon anledning att betvivla Barack Obamas uttalande om detta? Jag försöker komma på någon rimlig tanke med ledarskribentens kvalificerande bisats, men jag misslyckas helt. Kanske är jag dum.

Och detta med ”suddiga”? Finns det någon enda omständighet som pekar på något annat motiv än böghat sprunget ur, eller förstärkt av, islamism och möjligen självhat?
Fortsätt läsa ”DN:s ledare och tonläget i debatten”

Den forna svenska enigheten

Det sägs allt som oftast att Sveriges folk fordom var enat och att frid rådde. Ursäkta denna min sarkastiska formulering, men det påståendet har jag alltid funnit osannolikt naivt. I en artikel om ”Sverige och det svenska” skriver Mauricio Rojas i Svenska Dagbladet 24 januari 2016:

Ett land som präglades av en remarkabel etnisk homogenitet och en mycket stark känsla av samhörighet – allt det som folkhemmet representerade så väl – har på några decennier omvandlats till ett mångetniskt samhälle, där gemenskapsbanden människorna emellan avsevärt försvagats.

Visst ligger det en del i detta och Rojas artikel har vissa poänger. Men det är ändå rejält fel. Sverige har aldrig varit konfliktfritt. Det är ett enkelt historiskt faktum. Granska vilken historisk epok som helst och gå förbi den nostalgiska standardbilden så finns konflikterna alltid där.

För att ta idén om folkhemmet: Det var ett tydligt politiskt projekt, där socialdemokratin lyckades anamma och förändra den traditionellt konservativa tanken om nationen som en familj med överhuvud och underlydande, till en vision om jämlikhet och förändring. Vi kan idag få för oss att folkhemmet bara handlade om gullegull och hemtrevnad, men så var det verkligen inte. Idén var en del i en politisk kulturkamp.

För några år sedan läste jag Göran Häggs bok Välfärdsåren, Svensk historia 1945-1986. Det är förvisso inte en traditionell historiebok, utan ett engagerat inlägg om välfärdens betydelse och utveckling. Men dess skildring av ett självupplevt skede i samhällsutvecklingen utgör ändå ett viktigt vittnesmål.

Speciellt ett stycke i boken fäste sig i mitt minne och gör sig påmint varje gång det pratas om den svenska nationens forna endräkt:

Utlänningar som de här åren [1950-59] fascinerades av svensk samförståndsanda och social ingenjörskonst tycks inte ha förstått den avgrund som under ytan skilde landets höger och vänster ute bland vanligt folk. Möjligen måste man vara infödd för att förstå de diskreta signaler som markerade sådana motsättningar i de små gesternas nordliga kulturer. Även för yngre eller invandrade svenskar är det i dag antagligen omöjligt att förstå det totala främlingskap som i min barndom rådde mellan socialdemokrater och borgerliga väljare. Man kunde umgås privat eller i släktsammanhang bara genom att aldrig hänsyfta på politik – vilket för utomstående kunde tolkas som ointresse eller extrem försonlighet, fastän det i själva verket var precis motsatsen. Klyftan mellan människor som handlade i Konsum respektive den privata affären var total och oöverstiglig. Det var inte alltid bara en klassklyfta, det var en kulturgräns som mellan protestanter och katoliker på Irland.

Det vore bra för diskussionen ifall de nostalgiska självklarheterna om den forna svenska enigheten kunde ifrågasättas åtminstone någon gång.

Göran Hägg: Välfärdsåren. Svensk historia 1945-1986. Månpocket, Wahlström & Widstrand, 2005, ISBN 91-7232-041-9.

Flyktingkrisen som hävstång

Så har regeringen kommit fram till att det svenska systemet inte klarar det antal flyktingar som kommer hit. Ingen kan tro att S och MP gör detta därför att de tycker det är kul eller därför att de vill gå SD till mötes. Det finns självklart de som påstår att det är så, men de personerna ska man sluta lyssna på.

Om något gott kan komma ur denna i grunden trista utveckling, så är det kanske en intellektuell tillnyktring. Många har mot bättre vetande argumenterat som om det rått fri invandring till Sverige. Nu kanske fri invandring kan ses för vad det är: Som ett ideal att arbeta för i en tämligen avlägsen framtid där de globala skillnaderna i rikedom och frihet blivit mindre. Så länge vi vill ha en svensk välfärdsstat så är fri invandring en omöjlighet under överskådlig tid.

Men asylrätten då? Det handlar om negativ och positiv frihet. Negativ frihet kan råda i ett samhälle utan att några av statens resurser används. Det handlar ju bara om att inte förhindra människor att agera. Med positiv frihet är det annorlunda: Det krävs en välfärdsstat för att garantera positiva friheter, eftersom resurser måste användas för att upprätthålla dom.

Man tänker gärna på asyl som enbart en negativ frihet, frihet från förtryck. Men det handlar också om positiv frihet, att kunna leva under ”värdiga förhållanden” för att använda regeringens språkbruk. En positiv rättighet som staten inte mäktar med att upprätthålla är helt enkelt inte längre en rättighet. Om man anser att asylrätt innebär att åtnjuta svensk välfärd, då finns ett pris, och en gräns, för den rättigheten. Om man däremot anser att asylrätt kan gälla utan att välfärden tas i bruk, ja då får man faktiskt argumentera för det ställningstagandet.
Fortsätt läsa ”Flyktingkrisen som hävstång”