Är postmodernism upplysningens yttersta konsekvens, eller dess antites?

Författaren Torbjörn Elensky publicerade en intressant understreckare om identitetspolitik och Upplysningen i Svenska Dagbladet 11 februari 2015. Han skriver:

Postmodernismen är på ett sätt upplysningens yttersta konsekvens. Den är upplysningen vänd mot sig själv, som slukar sig själv, genom att med radikalt tvivel, i David Humes och Immanuel Kants efterföljd, underminera själva grunden för de viktigaste upplysningstankarna – tron på en möjlig objektiv sanning, tron på förnuftets förmåga att förstå och ordna världen rationellt, tron på en gemensam mänsklighet med en yttersta möjlighet av rättvisa och frihet för alla, om bara de grundläggande mänskliga rättigheterna och friheterna kan spridas ut och tillämpas i hela världen.

Han beskriver hur den konservativa motupplysningen med namn som Joseph de Maistre, Johann Georg Hamann och Johann Gottfried Herder hävdade att människan alltid har en identitet förankrad i det kollektiva, i det egna folket. Kulturerna är en sorts självständiga väsen, som inte kan blandas eller bytas, utan måste utvecklas på egna villkor.
Fortsätt läsa ”Är postmodernism upplysningens yttersta konsekvens, eller dess antites?”

Jodå, Sverigedemokraterna är nyfascister

Veckans diskussionsämne är givet: Är Sverigedemokraterna att betrakta som nyfascister eller inte? Låt mig granska några av argumenten och ståndpunkterna.

Ett första påpekande: Etiketten ifråga är ”nyfascism”. Inte ”fascism”. Ingen har hävdat att SD är en fotostatkopia av den italienska 1930-talsrörelsen. Med beteckningen ”nyfascism” menas att det finns tillräcklig grund för att påstå att SD:s tänkande ingår i samma tradition som Mussolinis fascism, eller för den delen Hitlers nationalsocialism. Det handlar om tankelinjer, inte förekomst av olika yttre attribut.
Fortsätt läsa ”Jodå, Sverigedemokraterna är nyfascister”

Putins sändebud om russofobi: Så ser hotet ut

Vladimir Putins ”personliga sändebud” (vad nu det innebär) Sergej Markov säger i Svenska Dagbladet 8 juni 2014 att:

Fem, sex länder ligger i täten när det gäller russofobin i Europa: Sverige, Polen de baltiska länderna och Finland. I Sveriges och Polens fall kan rysshatet förklaras med gamla stormaktskomplex, i Lettlands och Estlands med att det har blivit ett politiskt instrument. Russofobin i Finland är däremot oförklarlig, Finland har ju bara vunnit ekonomiskt på handeln med Ryssland. Av allt att döma är det Sverige och de baltiska länderna som har påverkat Finland […]

Vad ska man egentligen säga om detta fyrverkeri av geopolitiska hallucinationer? Man kan skratta åt eländet, men det är att missa poängen. Vad det handlar om är hot.

Det finns gamla rysk-sovjetiska propagandatraditioner som känns igen i Markovs uttalanden. En sådan tradition är att komma med så befängda anklagelser att ens ett försök att bemöta dem innebär ett slags erkännande att grunden för dom är relevant. Att den arena som de kan sägas utforma är reell, i någon mening. Detta gäller ”förklaringen” om att Sveriges och Polens ”russofobi” grundas i gamla stormaktskomplex. Att ens börja diskutera i termer av flera hundra år gamla episoder i svensk och polsk historia innebär att man erkänner sådana resonemang som rimliga. Detsamma gäller de närmast groteska resonemangen om de anledningar som Estland, Lettland och Finland kan ha för att betrakta Rysslands agerande med viss skepsis.

En annan gammal tradition är att helt enkelt spegelvända den kritik som andra riktar mot det ryska agerandet. Anklagas den ryska sidan för valfusk, som i Krim, så skickar man tillbaka anklagelsen med vändande post, den här gången i form av likalydande anklagelser om valfusk i presidentvalet i Ukraina.

Det skrämmande med denna sortens absurditeter är att det förmodligen är egalt huruvida sändebudet (eller Putin) tror på dom eller inte.

Om han inte tror på dem själv, så levererar han dem för att han vill visa att han har makt att ljuga utan att rodna. Signalen är: Vi är beredda att säga vad tusan som helst för att nå våra mål. Vi ljuger och hotar exakt hur mycket vi vill. Och vi struntar i om ni tror oss eller inte, det räcker att vi påstår det.

Om däremot den ryska ledningen tror på dessa galenskaper, då är de förmodligen också galna nog att riskera det tredje världskrig som sändebudet själv pratar om:

Markov varnar för följderna om Ryssland trängs in i ett hörn.

– Antisemitismen startade andra världskriget, russofobin kan starta ett tredje.

Man kan uttrycka det så att den ryska ledningen vill att vi ska bli så rädda för Ryssland att vi inte längre ska känna ”russofobi”.

Antiliberalen Alexander Dugin: Vem är han?

Namnet Alexander Dugin har nämnts i samband med Ukraina-krisen. Till exempel skrev Dagens Nyheters Michael Winiarski om honom i Dagens Nyheter 11 mars 2014. Så vem är han? På vilket sätt är han relevant?

Dugin är en rysk ideolog, aktivist och akademiker, och mycket flitig skribent och kommentator i ryska media. Han ägnar stor kraft åt att formulera en ideologi för ett politiskt program, som han kallar den Fjärde Politiska Teorin (versalerna är obligatoriska!), eller 4PT som han ofta förkortar det.

Dugin är så kallad geopolitisk rådgivare åt Vladimir Putin och personer i dennes närhet. Han är så nära en hovfilosof man kan komma i Putins Ryssland. Det märks bland annat i hans kommentarer om rysk politik, som har en välavvägt respektfull men också uppfordrande ton. Dugin är inte en tillbakalutad akademiker, nöjd med att granska och analysera samtiden. Han är inte heller en apologet, som ser sin roll enbart som att ursäkta och marknadsföra en härskares politik.

Alexander Dugin är en aktivistisk ideolog som ser en möjlighet att genomföra sitt politiska program, bland annat genom sitt inflytande hos Putin och denne närstående personer, men också genom att bygga internationella nätverk, och att ägna sig åt opinionsbildning i stort.
Fortsätt läsa ”Antiliberalen Alexander Dugin: Vem är han?”

Efterlysning: De svenska intellektuella om Ryssland?

Jag undrar: Var har de svenska intellektuella tagit vägen när det gäller debatten om Ryssland? Jag försöker följa med i vad som skrivs i bland annat Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Aftonbladet och Expressen. Men i stort sett alla inlägg skrivna av svenska debattörer har undvikit elefanten i rummet: Är Ryssland på väg att bli en nyfascistisk stat? Eller har den kanske redan blivit det?

På Dagens Nyheters kultursida har man publicerat ett antal tunga artiklar av Timothy Snyder och Anne Applebaum. Expressen har publicerat Sofi Oksanen med anledning av Ukrainakrisen. Gott så.

Jag har noterat följande: Inte i någon tidning har jag hittat ett seriöst menat försök till analys av vad som sker i Ryssland, skriven av någon svensk intellektuell. Är inte detta ytterst märkligt?
Fortsätt läsa ”Efterlysning: De svenska intellektuella om Ryssland?”